Vet ärligt talat inte vad jag tycker om begreppet "relationsgrammatik". Man får nog lätt för sig att det skulle ha något med lingvistisk språkstruktur att göra, men så är det inte! Relationsgrammatik är något helt annat. Begreppet snappade jag upp så sent som idag, när jag satt inne och läste om evenemanget Lärardagarna (som det för övrigt hade vart helt fantastiskt att kunna delta vid). Relationsgrammatik omtalas tydligen som en slags "gränsöverskridande" relationsgrammatik, där premisserna för att vinna auktoritet har förändrats. Förr, har det menats, var auktoriteten given vuxenvärlden per se, helt enkelt för att de var vuxna. Idag är inte ekvationen lika enkel, för idag är auktoritet något som man till syvende och sidst förtjänar. Det menas också att relationsgrammatiken är högst relevant för lärare, på grund av att de måste ha ett visst relationskapital för att förtjäna den auktoritet som krävs för att få (omotiverade) elever att genomföra problemlösningar och uppgifter, som inte alltid intresserar dem.
Och visst är relationer viktiga för att skapa en god läromiljö, det känns ofrånkomligt. Som lärare kanske det är rimligt att ställa sig frågan hur dina elever ska kunna lita på dig om de inte känner något förtroende för dig? Med andra ord vill åtminstone jag tro att ett användbart verktyg för pedagoger och lärare är just relationen till eleverna och lärarens relationskapital. Om en lärares relationskapital är tillräckligt starkt kanske det till och med kan bli ett ess i rockärmen för att befästa den egna yrkesrollen, och/eller den egna undervisningen. Samtidigt är det nog lätt att teoretisera och spekulera i vad som utmärker en bra pedagog, men det är alltid något annat att vara en god pedagog i "verkligheten". Det är nog inte helt orimligt att tro att det finns personer som teoretiskt sett är enormt skickliga pedagoger, men som i praktiken inte alls kan beskrivas som detsamma. Själv har jag träffat på akademiska pedagoger som mer eller mindre har kunnat vika ihop pedagogikämnet, lägga det i plånboken, och veckla ut det igen på mindre än 20 sekunder, men som inte har varit lika skickliga när det kommer till undervisning och lärande i praktiken. Jag vill tro att läraryrket på sätt och vis är en konstform, där praktisk erfarenhet och fallenhet spelar en hel avgörande roll för att utveckla sina pedagogiska förmågor. Rembrandt kunde omöjligt ha använt etstningsteknik i sina målningar på ett effektivt sätt, om han inte först hade lärt sig att använda pensel, färg och måleriets grundläggande måleri.
Nu är ju inte konstnärer såsom Rembrandt och pedagoger/lärare inte nödvändigtvis helt lika, åtminstone inte professionellt sett. Men jag vill ändå föreställa mig att själva grundidén i målerimetaforen ovan kan appliceras på läraryrket, för att ge perspektiv åt att pedagogens utveckling är en balans mellan teori och praktik. Jag försöker själv tänka i liknande banor under min utbildning och allteftersom jag träffar erfarna pedagoger. Genom att ta varje chans till att få leda undervisning i praktiken utvecklas jag ständigt som pedagog. Jag tror också att erfarna kollegor, som känner yrkets vardag, kan spela en avgörande roll i denna utveckling, varför jag också har försökt lära känna läraryrket i praktiken genom den kanalen. Men jag förringar inte den teoretiska pedagogiken! Personligen anser jag att detta är nästan det intressantaste som finns, och dessutom finns det mängder av skickliga lärare som ständigt använder teoretiska perspektiv för att förbättra och förändra sin undervisning! Pedagogisk teori har alltså också en nyckelroll att spela för en lärares utveckling, åtminstone vill jag mena att det är så. Det är alltså i gränslandet mellan den teoretiska oceanen och det praktiska fastlandet som den pedagogiska utvecklingen sker för en lärare. Det är också i hög grad på detta vis som lärarutbildningar runtom i Sverige utformas, vari det verksamhetsförlagda utbildningen i skolan är en av de absolut viktigaste aspekterna!
Men vad har egentligen det ovanstående med Relationsgrammatik att göra? Jo, jag vill mena att relationsgrammatik i hög grad handlar just om relationer, åtminstone är det så jag har förstått begreppet. Relationer i sin tur är i hög grad en praktisk verksamhet som kräver social kompetens för att lyckas. Pedagogik, som ju är den andra aspekten av detta inlägg enligt den ovanstående titeln, är däremot inte ett givet praktiskt ämne i samma mening som relationer är. Med det betyder inte att den teoretiska pedagogiken är förkastlig. Tvärtom vill jag påstå att det hela är ett pedagogiskt samspel för läraren, där relationerna till eleverna sår det första fröet för det läroklimat som sedan utvecklas med hjälp av pedagogiska verktyg och erfarenheter. Och jag tror att man som pedagog har oerhört mycket vunnet om eleverna känner tillit och förtroende. Jag vill faktiskt mena att relationer och den sociokulturella bryggan som såväl lärare som elever står på är grundläggande för att odla ett pedagogiskt och bra läroklimat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar