Att lära för verkligheten

Är det pragmatiska lärandet vår tids hetaste lärotrend? Frågan är naturligtvis svår att definitivt besvara, men likväl är det min ambition att ändå reflektera över frågan i detta blogginlägg. Jag kan tycka att det blir allt vanligare att grunda pedagogiska värderingar på att lärandet måste stå i relation till verkligheten. Med verkligeten tycks i hög grad arbetsmarknaden och det framtida samhällslivet tas i pedagogiskt anspråk. Själva grundidén tycks handla om att skapa en skolmiljö där eleverna utvecklas i relation till arbetsmarknaden och samhällslivet i stort. I denna mening är konceptet inte helt nytt. Sedan länge har skolan haft ett samhällsfostrande ansvar för alla elever, där särskilt gymnasieskolan har ansetts vara en institutiuon som, förutom att tillhandahålla en pedagogiskt planerad läromiljö, ska förbereda eleverna för livet efter skolan. Personligen kan jag också tycka att tanken mer eller mindre har funnits sedan Celestin Freinets arbetspedagogik, i början av 1900-talet. Vad som däremot är nytt för mig att man i hög utsträckning konstruerar pedagogiska system och nischer som tar i sin utgångspunkt i att lära för "verkligheten" och i samhällslivet.

Nyligen kunde vi alla läsa om att den kända bloggerskan och entreprenören Blondinbella har för ambition att starta en egen gymnasieskola i Kista, utanför Stockholm. Det tycks som att planen är att nyexade lärare såvälsom erfarna pedagoger kan söka sig till Blondinbellas verksamhet redan efter årsskiftet. Den blivande friskoleentreprenören verkar anse att glappet mellan skolan och arbetslivet är för stort i många svenska gymnasieutbildningar, varför hon sannolikt har för plan att erbjuda en pedagogisk institution som inte har detta glapp i sin verksamhet. Fokus på lärandet i relation till verkligheten, som sagt. Sedan tidigare finns ett antal (friskole)koncerner och enskilda (fri)skolor som har liknande fokus i sin verksamhet, som systematiskt tar verkligheten i anspråk i den pedagogiska, dagliga verksamheten. Att sälja in sig själv, att initera kontakt och att förberedas med de färdigheter som morgondagens arbetsmarknad och samhällsliv kräver tycks vara själva grundidén för trenden.

Som intressantast blir diskussionen möjligen i förhållande till läroplanernas bestämmelser om att alla elever ska låtas utveckla sin unika egenart, som onekligen har en central roll att spela i såväl samhällslivet som arbetslivet. En annan intressant aspekter ligger naturligtvis i själva utformningen av kursinnehållet i flertalet kurser inom gymnasieskolan, som ur både pedagogiskt och didaktiskt perspektiv behöver ta sin utgångspunkt i att elevernas lärande osvikligen ska relateras till "verkligheten". Man kan lätt fråga sig vilken roll den formella grammatiken i svenskundervisningen skulle spela med denna pedagogiska målsättning? Vari ligger det egentliga värdet i att vara förtrogen i nominalfraser, adverbial och morfologins hörnstenar om ambitionen är att förbereda eleverna för arbetslivet, med den språkliga kompetens som där krävs? Finns det inte ett större värde för eleverna i att drillas till spjutspetsar i att läsa, tala och skriva med en sådan målsättning? Dock är det oifrånkomligt att diskutera grammatik om vi vill diskutera språkinlärning, precis som det är omöjligt att diskutera hur ett träd växer utan att ta trädens rotstruktur i beaktande. Men däremot kan våra pedagogiska avstamp göras med olika utgångspunkt. Jag i olika sammanhang velat belysa grammatikens praxis, med vad jag menar följande: om en elev är skicklig i tal, i skrift och i läsning så kan denne svenskans grammatik i praktiken! Naturligtvis gäller även vice versa, att bristande läs- skrift- och talkompetens i grunden kan handla om en bristande grammatisk kompetens. En annan variant skulle kunna vara att kalla detta pedagogiska avstamp för grammatiken i praktiken.

Personligen tror jag att svenskämnet har en enormt stor roll att spela för morgondagens elever, precis som att den språkliga kompetensen är en av de mest centrala i vår tid! Särskilt i en skola som tar sin pedagogiska och didaktiska grund i att lära för verkligheten är det förmodligen centralt att också utvärdera kursinnehållet utifrån dessa premisser. Ska man i svenskundervisningen lägga fokus på formell grammatik, eller snarare på språkets dynamik, sociolingvistik, textkommunikativ bredd och retorisk förmåga? Vilket konkret kursinnehåll förhåller sig bäst till arbetsmarknadens och samhällslivets krav? Dessutom förefaller det som att en av de absolut viktigaste momenten i en "verklighetspedaogigk" är att stimulera reflektion hos eleverna, och att ständigt och osvikligt uttrycka, eller på annat sätt belysa, varför ett visst kursinnehåll är relevant i vår tid.

Jag tycker att "verklighetspedagogik" och ett didaktiskt fokus på elevers lärande i relation till den verklighet som stundar är en oerhört spännande utveckling. Delvis äventyrar den nog traditionella pedagogiska uppfattningar, och även visst kursinnehåll i någon mening. Vilken roll spelar exempelvis den svenska litteraturhistoriska "kanon" i en pedagogik som i allt väsentligt handlar om att förbereda eleverna för "verkligheten"? Men sammantaget vill jag mena att idén å ena sidan inte är helt ny, men att den - å andra sidan - anammar en av de brister som skolundervisningen har haft. Kanske är det så att fokus på träning och lärande för verkligheten kommer sig av att skolan historisk sett har ägnat för liten kraft åt detta uppdrag?