Kryptisk titel va? Men misströsta inte, förhoppningsvis ska det bli något tydligare i och med detta inlägg, som kommer att handla om olika bedömningsmetoder, för- och nackdelar och även ett slags normaliserande av bedömningens praxis. För det första borde man kanske skilja något på bedömning och kunskapsmätning (eller kunskapsskanning kanske är ett bättre ord?). Bedömning är - utifrån mitt perspektiv - inte nödvändigtvis en gradering av en elevs maximala kunskapsbank, utan är en vida mer komplex process. En kunskapsskanning är däremot en ren kartläggning av en elevs kunskapsbank vid ett eller flera tillfällen. Så, där har vi en någorlunda hållbar definition av begreppen kunskapsskanning och bedömning (tror jag).
De vanligaste(?) bedömningsmetoderna kan nog sägas vara formativ och/eller summativ bedömning. I det förstnämnda fallet ligger bedömmarens (läs: lärarens) fokus på elevers progressiva kunskapsutveckling, med konkret pedagogisk planering av övningar som möter elevernas behov, allt utifrån elevernas egen utvecklingstrend. Summativ bedömning brukar sägas vara en metod för att mäta hur mycket kunskap en elev besitter vid ett särskilt tillfälle - med andra ord, hur många rätta svar en elev kan skriva (på tid) vid ett särskilt tillfälle. För egen del kan jag uppleva formativ bedömning som ganska modern i sin grundläggande tanke, medan formativ bedömning i allt väsentligt utgår från en naturvetenskaplig, statisk bild av vad lärande är. Men utesluter metoderna varandra, och är det så lätt som att bara klargöra ett en metod är dålig och en är bra?
Svaret är naturligtvis icke i båda fallen ovan. Jag tror exempelvis att summativa bedömningsmetoder är alldeles utmärkta för att kartlägga elevers ungefärliga kunskapsnivå i ett givet ämne, förutsatt att man bedömer de kriterier som tydligt går att mäta genom summativa former. Jag tror också att summativa examinationer fyller en praktisk nytta, helt enkelt av den anledningen att det finns elever som föredrar prov före exempelvis skriftliga redovisningar. Däremot är jag kritisk till att grunda elevers betyg på summativa mätningar i enkom. Det blir en onyanserad bedömning, som inte bara är orättvis utan också verklighetsfrämmande. Inte tusan är det väl rimligt att ett enda tillfälle kan representera en elevs utveckling och kunskapsbank, oavsett hur täta provtillfällena är? Nej, för att bygga en säker, rättvis examination är det viktigt att vida andra bedömningsmetoder för att komplettera de summativa mätningar som har gjorts. Det är här som den formativa pusselbiten infogas i bedömningsekvationen.
Genom att styra undervisningen, examinationerna och lektionsstoffet utifrån elevernas individuella utveckling är det möjligt att precisionsstyra den pedagogiska planeringen, vill jag mena. Och genom att ha skarp precision i den pedagogiska planeringen, är det också möjligt att nå till och med de allra mest utmanande målen. En tankebild för hur jag tänker skulle kunna vara följande: Det är altlid lättare att erbjuda en behaglig åktur om man som chaufför accelererar, styr och anpassar fordonets transportsträcka med precision, istället för att tvärnita, röd-varvs-accelerera och göra kurvtagning i STCC-fart. Vad jag menar är alltså följande: Genom att utgå från en formativ bedömningsmodell kan man detaljstyra elevers kunskapsutveckling bättre än att examinera deras kunskapsbank vid ett särskilt tillfälle. Däremot är det inte fel att göra summativa examinationer och bedömningar - faktum är att de är helt nödvändiga för att knäcka bedömningens ekvation.
Förmodligen är det ganska tidstypiskt av mig att företräda den hävdvunna formativa bedömningen. Men samtidigt är formativa modeller så hävdvunna att de lätt blir normerade inom svensk lärarutbildning, på bekostnad av att summativa modeller knappt omtalas. Det finns mängder med forskning som har visat att formativa modeller för bedömning och kunskapsutveckling ofta leder till höjda kunskapsnivåer hos många elever. I denna mening är det otvivelaktigt så att formativ bedömning är guld värd. Men bara för att den nyss omtalade bedömningsmodellen är bra, betyder det inte att den bortglömda bedömningsbrorsan, de summativa metoderna, nödvändigtvis är dåliga. Vad jag vill säga är alltså följande: Bara för att formativ bedömning är både hävdvunnen och normerande inom många läroinstitutioner, behöver vi pedagoger inte anse att summativa modeller är föråldrade, onyanserade och skitdåliga. Jag vill tro att metoderna kan berika varandra, så länge de används i olika grad och i olika avseenden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar