Efter att ha sett om serien Klass 9A helt nyss är det naturligt att detta inlägg delvis kommer att behandla serien som sådan, men också de intryck som jag bär med mig från serien den här gången. Ständigt återkopplar mina reflektioner, som rubriken antyder, till vikten av god motivation och gott självförtroende för lärandet. Serien som sådan kan nog debatteras. Det är ganska uppenbart att überpedagogerna Stavros, Gunilla och Thomas har exceptionellt mycket tid för varje elev, men det betyder inte att jag förringar deras kompetens på något sätt! Tvärtom tror jag i allra hösta grad att alla tre är utomordentligt skickliga pedagoger som många kollegor kan lära avsevärt mycket av. Men samtidigt bör det nog framhållas att deras förutsättningar av enormt goda inför serien. Dessutom är serien dramatiserad på så sätt att det tycks som att Stavros, Gunilla och Thomas på egen hand helt enkelt bryter den dåliga trenden, och i all enkelhet ersätter den med en positiv sådan. Ungefär som att man byter en propp när den elektriska belysningen i lägenheten slocknar. Så är det naturligtvis inte. Faktum är att det vore att ta äran från pedagogteamet, å ena sidan, men också att glida alltför långt från verkligheten, å andra sidan.
Den egentliga behållningen med serien är att den belyser en problematik som förmodligen finns på många, många skolor i vårt avlånga land. Den läsare som här förväntar sig att jag ska säga något samtidstypiskt som till exempel dåliga kunskapsnivåer eller bristande organisationer har både rätt och fel. Vad jag menar att Klass 9A åskådliggör på ett fängslande sätt är precis hur bristande motivation och hur dåligt självförtroende många elever i svenska skolor har. I många fall är det säkert motivationen och självförtroendet som är är lärandets vågmästare, den motvikt som avgör huruvida en elev utvecklas kunskapsmässigt eller inte. Mycket klokt påpekas det i serien att det nästan aldrig är eleverna det är fel på när resultaten tryter. I de flesta fall, menar våra folkkära überpedagoger, är själva bakgrunden till låga resultat och svag utveckling hos elever att de är omotiverade, och att de mycket dåligt självförtroende. Det dåliga självförtroendet kommer sig i sin tur av bland annat en central orsak: det är ingen som tror på deras förmåga! Hur ska en elev kunna lita på sin egen förmåga och se sin motivation för lärandet växa, om ingen inspirerar dem och tror på deras potential? Om vuxna människor i allmänhet bara ser ungdomar som ett projekt på is, som helt av sig själva kommer att utvecklas till förnämliga vuxna personer, hur tusan ska ungdomarna då hitta motivation till att lära?
Min pedagogiska syn tar bland annat till fasta på precis det problem som beskrivs ovan. I regel litar inte ungdomar på sin egen förmåga, och har stundtals svårt att motivera varför de borde anstränga sig i skolan, därför är det pedagogens uppdrag är inte bara att förmedla fakta och kunskaper, utan också motivera, inspirera och stärka eleverna i sitt lärande. Jag tror att en oerhört viktig del i denna lärandets ekvation är att våga ställa krav på eleverna. Med rätt pedagogiskt ledarskap kan krav och höga mål få elever att lita på sin egen förmåga, och framför allt kan krav och höga mål hjälpa dem att känna att det finns någon som tror på deras förmåga. Men kan inte det leda till en fruktansvärd prestationsångest? Naturligtvis finns risken alltid där, men jag vill påstå att prestationsångest grundar sig i framför allt en rädsla för att misslyckas. Att misslyckas är för övrigt något som jag vidare tror är viktigt inom lärande. Jag tror att man som pedagog måste "avdramatisera" misslyckanden, och istället för att se tillkortakommanden som något dåligt, se dem som något positivt. Och misslyckanden kan vara positiva på ett antal olika sätt! Exempelvis kan ett misslyckande ses som ett ypperligt tillfälle att analysera vad en elev behöver arbeta mer med. Men om eleverna lämnas själva med olika tillkortakommanden är det inte säkert att de är förmögna att vända det dåliga till något bra. Det är där som bland annat pedagogen har en central roll, att försöka upprätthålla motivationen och självförtroendet hos eleverna också i motvind. Ergo: elevers motivation och självförtroende är centralt för det goda lärandet, i både medvind och motvind.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar