Lärarlegitimation och provår

Ja, man kan nog säga att det blev viss uppståndelse kring lärarleg och provår för alla nyutexaminerade lärare. På sina håll verkar det också som att somliga lärarstudenter och nyexaminerade lärare upplever provåret som en kränkning mot deras pedagogiska kompetens. "Är det meningen att man först ska gå en lång och påfrestande lärarutbildning, för att sedan inte ha förtroende som pedagog?", finns det vissa som frågar sig. Kanske är frågan befogad utifrån just detta perspektiv, men personligen upplever jag inte att avsikten med provåret någonsin har varit att skuldbelägga eller anklaga nyexaminerade lärare. Detta vore ju per definition dumt, i och med att läraryrkets attraktionskraft är tveksam som den är. Vore det då lämpligt att stampa alla lärarkandidater på tårna?

Nej, min bestämda uppfattning är att provåret är ett stöd, även om jag kan hysa viss förståelse för att förslaget från första början kunde uppfattas som kontroversiellt. För att bli lite personlig vill jag tillåta mig själv att ventilera mina egna känslor inför examen. Jag upplever i huvudsak upprymdhet och framtidstro när jag tänker på min framtid som pedagog. Jag har en smått kolossal motivation och en stark beslutsamhet om att jag ska bli en oerhört skicklig pedagog. Detta genom ödmjukhet, lyhördhet och målinriktning. Men jag upplever också ett visst mått av osäkerhet, en rädsla över att bli utslängd i en verklighet som jag vare sig kan stava till eller tala om. På många håll talas det om att läraryrket är ett ensamjobb, där det finns få stödfunktioner och livlinor för den som bär pedagogens ok. Jag vill föreställa mig att detta inte stämmer, att uppfattningen i själva verket är en generalisering utifrån ett par olyckliga exempel. Men tänk om den stämmer?

Oavsett läraryrket är ett ensamjobb eller inte känner jag mig trygg i att få chansen att utvecklas tillsammans med en erfaren kollega - i bästa fall med hjälp av en pedagogisk förebild och inspiratör. Däremot bör det nog sägas att förslaget har sina svagheter, precis som att oslipade diamanter inte har samma lyster som sina blankslipade diamantpolare. Men nog med moralkakor och floskler, det här inlägget skulle ju handla om lärarlegitimation och provår. Som det påpekades ovan känner jag, som snart tar lärarexamen, en trygghet och ett stöd av provårets funktion, som stöd för min introduktion till läraryrket i praktiken. Jag ser lärarutbildningen och provåret som två i förhållande till varandra logiska funktioner. Den teoretiska basen som den goda pedagogen behöver, förvärvas i huvudsak genom lärarutbildningen. Den praktiska erfarenheten av läraryrket förvärvas dels genom verksamhetsförlagd utbildning (VFU) inom lärarprogrammet, men mer systematiskt genom den ett år långa introduktionsperioden. Alltså vill jag mena att de nya bestämmelserna egentligen är ett samspel mellan teori och praktik, som förhoppningsvis harmoniserar väl med varandra!

Efter ett år med erforderlig utveckling är det alltså möjligt för den nyexaminerade läraren att ansöka om lärarlegitimation, med rektors utlåtande och ett antal godkända delmoment under perioden. Likheten mellan lärarens provår och läkarens AT-tjänst är onekligen slående. Somliga (läs: den gode Janne B m.fl.) har också menat att insatsen kan ses som en statushöjande åtgärd för lärarprofessionen. På så sätt blir insatsen ett skeende i slaget om läraryrkets status, såväl som en garant för att säkra att nyexaminerade lärare får en bra start på sin karriär. Lärarlegitimationen i sin tur blir en slags "pedagogisk Purple Heart", en hedersmedalj som betygar att du har utsatts för hårda prövningar, men ändå lyckats gå genom napalmbombernas eld med bravur. Och åtminstone jag kommer att känna mig stolt och värdig den dagen jag kan lägga handen på mitt hjärta och säga: "Björn Johansson heter jag, och jag är legitimerad gymnasielärare."