Antikens historia. En grovplanering om fyra veckors undervisning.

As we speak är tankeverksamheten i full gång, för att planera de fyra första veckorna av min VFU (verksamhetsförlagd utbildning) i Pedagogiskt arbete III, den sista kursen i min lärarutbildning. Ämnet är historia. Sammanlagt fyra av sex veckor ska handla om antikens historia, och ytterligare två veckor ska handla om medeltiden. Till saken hör att eleverna innan min undervisning tar vid har läst om forntiden och att de säkerligen förväntar sig en logisk, pedagogisk övergång från forntiden till antiken. Grovplaneringen har kommit förhållandevis långt på bara två dagar (som i själva verket har varit till största delen fyllda av andra uppgifter än själva planeringen av momentet om antiken). Och det var knappast mer än ett par timmar sedan jag kom på en briljant idé. Varför delar jag inte med mig av mina tankar, min planering och mina förväntningar till er som eventuellt kommer att läsa det här inlägget? Av praktiska skäl kommer det här inlägget gå i "fast-forward-fart", annars är det förmodligen inte så många ute i etern som intresserar sig för att ta del av mina tankar. Fast forward it is, en grov presentation av mina tankar kommer!

Min egen målsättning är att göra historia begripligt och visa på att olika epoker i vårt förflutna hänger samman, på ett mycket logiskt sätt. Det är det första pedagogiska ramverket. Det andra pedagogiska ramverket är själva innehållet, att varsamt se till att en mångfacetterad bild av antikens historia förmedlas till eleverna. Historia är så mycket mer än krig, så mycket mer än död, förintelse och tekniska framsteg. Mitt moment om antiken kommer att anknyta till civilisationerna och människorna före antik tid, just genom att eleverna får följa civilisationernas (högkulturernas) utveckling och framväxt - från sumer och de tidiga egyptiska högkulturerna, till greker och romare. Omkring 800-700 f kr kommer resan att börja för eleverna, i och med de (grekiska) statsstaternas uppkomst och expansion omkring Medelhavet.

Huvudsakligen kommer tre övergripande faktorer att tas i anspråk i undervisning: politiska faktorer, sociala faktorer och religiösa faktorer. En uttalat kulturell faktor kommer inte att beaktas primärt, då eleverna vid senare tillfälle ges en särskild kurs i kulturhistoria. Genom att bryta ned stora historiska skeenden och utvecklingar till handfasta faktorer möjliggörs huvudsakligen tre pedagogiska fördelar för eleverna: 1) undervisningen blir översiktlig, 2) elevera får själva ett "verktyg" att använda för att förstå vårt förflutna och 3) dessutom bidrar de tre faktorerna till att olika historiska epoker länkas samman. Huvudsakligen kommer, i traditionell anda (traditionellt är inte nödvändigtvis synonymt med dåligt) antikens Grekland och Romarriket att fokuseras särskilt. Utifrån de två samhällena får inte bara eleverna bekanta sig med ett flertal olika statsskick, utan de kommer dessutom i kontakt med asiatiska kulturer (som annars lätt glöms bort). Genom antikens Grekland kommer eleverna i kontakt med Persien, och genom Romarriket kommer eleverna i kontakt med Saracenerna. Dessutom relativiseras bilden av Grekland och Rom som antikens oinskränkta härskare, genom att perserna under lång tid var ett massivt hot mot de grekiska staterna och saracenerna i hög grad såg till att romarna inte kunde fullfölja sin territoriella expansion mot öst. 

Andra aspekter som eleverna kommer få ta del av om antikens historia är hur grekiska gudar transformeras till romerska motsvarigheter, hur kvinnornas ställning skilde sig åt i de båda kulturerna och hur kristendomens införande, folkvandringarna från norr och interna problem kom att ge det romerska imperiet nådastöten, omkring 476 e kr. Romarrikets delning, där västrom representerades av Rom och östrom av Konstantinopel, kommer vara en utgångspunkt för den fortsatta undervisningen i medeltidens historia. Den andra centrala aspekten av övergången från antik till medeltid är kristendomens allt starkare politiska makt i Rom och, något senare, den arabiska expansionen som på allvar gör islam gällande som en framväxande världsmakt. Och vips så befinner sig eleverna i (europeisk) Medeltid, där världsreligionernas roll på allvar kommer att sätta sin prägel på den fortsatta utvecklingen. 


Undervisningsformerna och examinationsformerna kommer varieras: moment såsom föreläsningar med hjälp av Prezi (ett digitalt presentationsverktyg), film, grupparbeten, källkritiska övningar och individuella inlämningsuppgifter, kommer att ingå i kursen. Den övergripande tanken med examinationen är huvudsakligen formativ i den meningen att ett flertal mindre examinationer och mätningar kommer att leda fram till ett individuellt betyg på kursen som helhet. Som jag antydde i början är det här en mycket, mycket snabb "fast-forward-genomgång" av min övergripande planering - detta av praktiska skäl. Men jag hoppas att någon i etern kan finna glädje, inspiration eller något annat vettigt i min blygsamma presentation. Mycket nöje!

Lärares objektivitet

Ja, hur ska man som lärare vara objektiv egentligen, varde i bedömning eller i det egna förhållningssättet till det egna undervisningsstoffet? Ligger själva hotet mot objektiviteten i att vi alla är just människor, och att människan per se är subjektiv? Det här inlägget kommer främst att beröra hur man som lärare kan tänkas vara objektiv gentemot sitt eget undervisningsstoff. För mig som blivande historielärare är frågan kanske särskilt viktig (därmed inte sagt att den är oviktig för någon ämneslärare!), eftersom historia till stor del är ett rutnät av politiska förvecklingar. Hur vi väljer att betrakta det förflutna handlar också ofta om hur vi betraktar vår egen samtid och oss själva. Om jag - i 2000-talet - är en utpräglat konservativ politiker så kommer sannolikt min bild av människans förflutna att formas utifrån mina konservativa premisser, åtminstone till viss del. Nu kanske någon uppfattar min utläggning som ett förringande av vetenskaplighet, men så är det inte! Det enda jag vill påstå, som nog de flesta akademiker och vetenskapsmän håller med mig om, är att människan aldrig kan vara helt objektiv, oavsett den är vetenskapligt drillad eller inte. Men vi kan försöka vara objektiva så långt det går, om det så behövs!

Som jag nyss menade är historia en vetenskap som ofta har blivit föremål för olika tiders uppfattningar, tycken och smaker. Delvis har alltid det förflutna format hur vi betraktar vår historia, som ju i klassisk Weibullsk källkritik är ett hot mot sanningssökandet. Men varför är detta viktigt för en lärarstuderandes inlägg om lärares objektivitet? Jo, det är naturligtvis relevant i den meningen att inte ens vi >>kloka<< 2000-talsmänniskor har förmågan att vara fullständigt objektiva. Jag tror personligen att min historiesyn (en akademisk svångrem som förr eller senare infinner sig hos de flesta historiestudenter) till viss del kommer att påverka min presentation och >>vinkling<< av mitt eget undervisningsstoff, men jag tänker inte stå likgiltig inför det! Personliga intresseområden, politiska åsikter, uppfattning om samtiden och fördomar är alla element som är hot mot min egen objektivitet som lärare, men genom att lära känna sina fiender kan man vinna mycket själv, som ju Sun Tzu menade. Alltså vill jag påstå att ett av mina vapen för att vinna ökad objektivitet, är att lära känna mina >>fiender<<, som i detta fall alltså representeras av mina egna fördomar och min egen politiska uppfattning.

Ett annat vapen för att vara så objektiv som möjligt vid min egen presentation av människans förflutna är för mig att ha didaktiskt fokus, inte predikande fokus. Genom att fokusera på historiedidaktik, snarare än att berätta en >>sann<< bild av vår historia, förflyttas mitt eget fokus från mina personliga åsikter till fokus på enskilda elevers lärande och uppfattningar om människans förflutna. Kort sagt bekommer mig mina personliga åsikter mindre om andra individers åsikter, tankar och uppfattningar placeras i förgrunden. Därmed säger jag inte att jag på något sätt kan bli helt objektiv som pedagog genom dessa två metoder, men jag menar dock att de kan hjälpa mig ifråga om att vara så objektiv som möjligt mot mitt eget undervisningsstoff, och mot den bild som jag förmedlar till eleverna. 


Ett tredje verktyg kan man hitta i de tre övergripande kriterierna för vetenskaplighet. Ett av dessa kriterier är nämligen - för den som inte visste detta sedan innan - att alla vetenskapliga alster ska vara möjliga att ifrågasätta. För att min egen undervisning ska vila på vetenskaplig grund skulle man alltså kunna hävda att även mina åsikter, presentationer och min undervisning måste vara möjlig att ifrågasätta, oavsett det är elever, föräldrar eller kollegor som gör det. En ytterligare - och därtill avslutande - aspekt av historielärares objektivitet är ju självfallet den källkritiska dimensionen av historieundervisningen. Redan från början är ett kritiskt förhållningssätt en bedömningsgrund för en historiestuderande på gymnasienivå, alltså borde det vara helt rimligt att eleverna själva hjälper till att upprätta objektivitet i undervisningen. Gemensamt för alla >>mina verktyg<< är att allt mynnar ut i ett samspel mellan lärare och elev. Som det alltid gör. Nog för att jag själv anser mig vara en relationspedagog till ganska stor del (jag tycker att relationen mellan lärare och elev är central för ett gott läroklimat och för goda möjligheter till utveckling), men jag tror inte att man behöver vara särskilt utpräglad för att hålla med om att en nyckel till god undervisning finns i denna relation.

Det här inlägget kan i bästa fall inspirera någon, eller få någon annan att reflektera och hitta nya angreppssätt till den egna undervisningen. Jag anser att det här inlägget i sig, och därmed den här bloggen i sig, är ett verktyg för min egen utveckling. Det är därför jag skriver, det är därför jag gör. Genom reflektion tror jag att vi kan åstadkomma mycket, oavsett vi är lärare eller elev, historielärare eller fritidspedagog.

Livet och lärandet

Äntligen fick jag skäl till att skriva om detta! För ett gäng år sedan, faktiskt ganska många år sedan vid det här laget, fick jag >>nöjet<< att uppleva Roger Säljös bok Lärande i praktiken. Ett sociokulturellt perspektiv (2000). Sammantaget är det en skitbra bok, men framför allt slog mig en särskild tanke efter att ha läst den: det kan f*n inte vara möjligt att krångla till en text mer än vad den gode R. Säljö har gjort. Särskilt drar jag mig till minnes ordet(?) exosomatiskt som Säljö kväkte ur sig, förmodligen bara för att få sina läsare att helt eller delvis tappa hoppet om det akademiska livet. Den intressanta frågan i sammanhanget är ju den följande: hur tänkte sig Rogga (Herr Säljö dvs.) att sina läsare skulle kunna avkoda ett ord som, åtminstone vid tiden, inte ens fanns med i SAOL (Svenska Akademins ordlista)?


Men Rogga har en poäng med det omtalade verket, och en oerhört viktig sådan! Nyckeln till bokens sensmoral ligger egentligen i titeln, och inte i att lärandet är exosomatiskt. Nyckeln ligger i uttrycket ett sociokulturellt perspektiv, som i likhet med Säljös fiktiva och självuppkallade begrepp exosomatiskt kan vara rätt svårbegripligt. Vad Rogga (Säljö, alltså) menar med ett sociokulturellt perspektiv är att lärandet och en persons liv eller tillvaro inte kan separeras eller skiljas åt. I själva verket är de båda fragment i en och samma process. En persons liv, och de händelser som personen upplever i sitt liv, kommer ovillkorligen påverka dennes lärande, oavsett det är till det bättre eller till det sämre. Det som Rogga, efter fruktansvärt många omläsningar, avkodningar, frustrationsgråtningar och mentala panikattacker, tycks säga är ju superrelevant för alla oss pedagoger! Det är inget nytt, inte på något vis. Faktum är att Roggas ord tycks ha implementerats oerhört hårt i skolans pedagogiska grund, och den pedagogiska syn som många av oss lärare och blivande lärare har idag. Man kan omöjligt separera en elevs lärande och utveckling från dennes liv i övrigt, de två polerna samspelar ungefär som plus och minus på ett bilbatteri!


Likaledes vill jag tro att samma premisser gäller för oss lärare, oavsett ålder, att vår egen utveckling måste ses i perspektiv till livet i övrigt. Roggas poäng blir faktiskt allt tydligare ju mer man tänker på den, även om själva principen om ett sociokulturellt lärande är hämtad från betydligt äldre pedagoger än Säljö själv. I Säljös sociokulturella farvatten uppenbarar sig de individuella utvecklingsplanerna i dagens skola som en bred katamaran, alltjämt stadig fastän havet stormar. Var inte det där den konstigaste, mest invecklade metaforen Ni har läst, så säg? Men misströsta inte, jag ska faktiskt visa att det finns en poäng med min sjukt kryptiska och disparata metafor. Vad jag menar är att skolans individuella utvecklingsplaner blir själva kvintessensen (smaka på det begreppet Rogga!), det absolut mest centrala, i det sociokulturella lärandets praxis. Att betrakta lärandet som individuella, dynamiska processer hos en enskild person, så vill jag mena att vi pedagoger har alla möjligheter att utveckla elevers lärande. Till viss del kan vi också hjälpas mycket på traven av lite klassisk utvecklingspsykologi, men i huvudsak borde vi nog alla ta del av Roggas (Säljös, alltså) ord om ett sociokulturellt perspektiv på lärande. Att en elevs liv, och de händelser, emotioner och processer som försiggår däri, omöjligt kan separeras från dennes utveckling och lärande, åtminstone inte om vi som pedagoger vill resonera om hur lärandet fungerar i praktiken.

En lärarstudents tankar - ett halvår innan examen

Det här inlägget blir sannolikt lite annorlunda från tidigare ämnen som har behandlats på denna blogg. I fokus står fortfarande lärande, kunskap och utveckling, men denna gång blir det - som det ju står på bloggens rubrik - också lite annat. Det här inlägget är lika mycket kognition för mig som det är en reflektion över min framtid som lärare, de mål jag vill nå idag och hur jag tänker ta mig dit. Beträffande målen och hur man tar sig dit kommer jag ofta fram till ett vägskäl, där det står skrivet att jag på sätt och vis är maktlös. Jag äger inte fullständig kontroll över min framtid, de centrala besluten ligger naturligtvis hos skolorna som arbetsgivare. Utan arbetsgivare kan jag inte fullfölja min lärardröm, den vision som ständigt är närvarande. Men samtidigt är det lätt att bli cynisk helt i onödan. Visst tusan kan man påverka sin framtid! Det håller nog de flesta arbetsgivare, arbetssökande och studerande med om. Men till vilken grad kan man påverka den, det är frågan. Och vad vore jag för lärare om jag inte ansåg att vi har inflytande och kontroll över våra egna liv?

För egen del har jag försökt få ut maximalt av min lärarutbildning, knutit kontakter och ständigt kämpat för att behålla min pedagogiska låga levande - detta även när motgångarna avlöser framgångarna. Men likväl känner jag att det finns så mycket som jag vill veta och så mycket som jag ännu inte har lärt mig om läraryrket och lärarskapet. Nog för att jag har ett halvårs studier inom Pedagogiskt arbete kvar, men 50% av det halvåret består av fördjupade studier inom ett löjligt smalt område (exjobbet). Alltså finns rätt lite tid för bredd kvar i min utbildning. Men jag vet ändå med mig någonstans att jag har tillräckligt höga ambitioner för att kunna täcka in de områden jag saknar från lärarutbildningen. Det är inget problem. Det är ungefär så som mina tankar har gått kring att inte känna sig till fullo förberedd för läraryrket. Dessutom brukar jag rädda mig genom att ta ansvar för min utbildning, att verkligen försöka få ut maximalt av de moment, processer och kurser jag alltjämt ska genomgå för att bli behörig lärare. Höga ambitioner kan vara a friend in need ibland.


Att knyta kontakter har inte varit något egentligt problem. Jag blev redan första terminen aktivt i Falu studentkår (sedermera Dalarnas studentkår) och sedan var saken biff. Så mycket enskilda viktiga, trevliga och personliga kontakter som jag har knutit inom den kretsen, har jag aldrig knutit förr. Därtill har jag också fått möjligheten att träffa många engagerade och erfarna pedagoger och rektorer på vägen, varför lärarnas verklighet inte känns helt främmande. Faktum är att den verklighet som många skyr - en lärares vardag - är den verklighet som jag tänker stånga mig blodig för att få uppleva! Men hur långt kan jag själv påverka att min dröm ska bli sann? Svaret på den här frågan är för den sanne optimisten givet. Självfallet kan jag påverka min framtid, och åstadkomma vad jag vill! Svaret på frågan är för den sanne realisten också givet. Självfallet kan jag påverka min framtid, men om marknaden inte efterfrågar några lärare inom Sv/Hi så kommer inte drömmen bli sann! Ofta befinner jag mig i en gråzon mellan polariseringen mellan realisten och optimisten: jag har stor hoppfullhet och inspiration för min framtid som pedagog, men också ganska stor oro över praktiska faktorer såsom arbetsmarknad och konkurrens. Jag kan bli en mycket, mycket duktig pedagog, det är min och många andras största övertygelse. Men samtidigt begränsas min framtid av hyperinflation av lärarstudenter inom vissa områden, däribland historia, och av arbetsmarknadens efterfrågan. 


Mitt upp i allt det här är min pedagogiska låga så stark! Så stark! En framtid som pedagog inspirerar mig, motiverar mig och får mig att finna mening i det jag gör, ständigt. Och naturligtvis är jag inte ensam om att känna så, men jag vill faktiskt tro att jag, åtminstone i förhållande till somliga, är en exceptionellt ambitiös och passionerad lärarstudent. Men har jag valt fel ämnen? Naturligtvis har jag inte det, och det av en ganska uppenbar anledning. Hur tusan skulle jag kunna bli en löjligt duktig och passionerade pedagog i framtiden, om inte mina ämnen inspirerade mig? Visst tusan kan jag tänka mig en framtid som både engelsklärare och samhällslärare likväl, men att jag har valt svenska och historia är inget problem! Att kunna tänka sig en kompetensbreddning mot ytterligare två ämnen är knappast något dåligt. Tvärtom ser jag det som en enorm fördel för mig själv och för min framtid inom läraryrket. Och det är just utvecklingsmöjligheter och olika vägval som jag tror mig behöva i mitt yrkesliv. Det är lättare att vara både inspirerande och motiverande som lärare, om man ser med ljusa ögon på sin egen framtid inom yrket. Sammantaget ser jag mycket ljust på framtiden. Den enda frågan som gräver i den analytiska sfären av min hjärna är följande: kommer någon arbetsgivare ge mig förtroendet att pröva mina pedagogiska vingar? Jag både tror och hoppas att så blir fallet i framtiden.

Summativ, formativ, normativ?

Kryptisk titel va? Men misströsta inte, förhoppningsvis ska det bli något tydligare i och med detta inlägg, som kommer att handla om olika bedömningsmetoder, för- och nackdelar och även ett slags normaliserande av bedömningens praxis. För det första borde man kanske skilja något på bedömning och kunskapsmätning (eller kunskapsskanning kanske är ett bättre ord?). Bedömning är - utifrån mitt perspektiv - inte nödvändigtvis en gradering av en elevs maximala kunskapsbank, utan är en vida mer komplex process. En kunskapsskanning är däremot en ren kartläggning av en elevs kunskapsbank vid ett eller flera tillfällen. Så, där har vi en någorlunda hållbar definition av begreppen kunskapsskanning och bedömning (tror jag).

De vanligaste(?) bedömningsmetoderna kan nog sägas vara formativ och/eller summativ bedömning. I det förstnämnda fallet ligger bedömmarens (läs: lärarens) fokus på elevers progressiva kunskapsutveckling, med konkret pedagogisk planering av övningar som möter elevernas behov, allt utifrån elevernas egen utvecklingstrend. Summativ bedömning brukar sägas vara en metod för att mäta hur mycket kunskap en elev besitter vid ett särskilt tillfälle - med andra ord, hur många rätta svar en elev kan skriva (på tid) vid ett särskilt tillfälle. För egen del kan jag uppleva formativ bedömning som ganska modern i sin grundläggande tanke, medan formativ bedömning i allt väsentligt utgår från en naturvetenskaplig, statisk bild av vad lärande är. Men utesluter metoderna varandra, och är det så lätt som att bara klargöra ett en metod är dålig och en är bra?

Svaret är naturligtvis icke i båda fallen ovan. Jag tror exempelvis att summativa bedömningsmetoder är alldeles utmärkta för att kartlägga elevers ungefärliga kunskapsnivå i ett givet ämne, förutsatt att man bedömer de kriterier som tydligt går att mäta genom summativa former. Jag tror också att summativa examinationer fyller en praktisk nytta, helt enkelt av den anledningen att det finns elever som föredrar prov före exempelvis skriftliga redovisningar. Däremot är jag kritisk till att grunda elevers betyg på summativa mätningar i enkom. Det blir en onyanserad bedömning, som inte bara är orättvis utan också verklighetsfrämmande. Inte tusan är det väl rimligt att ett enda tillfälle kan representera en elevs utveckling och kunskapsbank, oavsett hur täta provtillfällena är? Nej, för att bygga en säker, rättvis examination är det viktigt att vida andra bedömningsmetoder för att komplettera de summativa mätningar som har gjorts. Det är här som den formativa pusselbiten infogas i bedömningsekvationen.

Genom att styra undervisningen, examinationerna och lektionsstoffet utifrån elevernas individuella utveckling är det möjligt att precisionsstyra den pedagogiska planeringen, vill jag mena. Och genom att ha skarp precision i den pedagogiska planeringen, är det också möjligt att nå till och med de allra mest utmanande målen. En tankebild för hur jag tänker skulle kunna vara följande: Det är altlid lättare att erbjuda en behaglig åktur om man som chaufför accelererar, styr och anpassar fordonets transportsträcka med precision, istället för att tvärnita, röd-varvs-accelerera och göra kurvtagning i STCC-fart. Vad jag menar är alltså följande: Genom att utgå från en formativ bedömningsmodell kan man detaljstyra elevers kunskapsutveckling bättre än att examinera deras kunskapsbank vid ett särskilt tillfälle. Däremot är det inte fel att göra summativa examinationer och bedömningar - faktum är att de är helt nödvändiga för att knäcka bedömningens ekvation.

Förmodligen är det ganska tidstypiskt av mig att företräda den hävdvunna formativa bedömningen. Men samtidigt är formativa modeller så hävdvunna att de lätt blir normerade inom svensk lärarutbildning, på bekostnad av att summativa modeller knappt omtalas. Det finns mängder med forskning som har visat att formativa modeller för bedömning och kunskapsutveckling ofta leder till höjda kunskapsnivåer hos många elever. I denna mening är det otvivelaktigt så att formativ bedömning är guld värd. Men bara för att den nyss omtalade bedömningsmodellen är bra, betyder det inte att den bortglömda bedömningsbrorsan, de summativa metoderna, nödvändigtvis är dåliga. Vad jag vill säga är alltså följande: Bara för att formativ bedömning är både hävdvunnen och normerande inom många läroinstitutioner, behöver vi pedagoger inte anse att summativa modeller är föråldrade, onyanserade och skitdåliga. Jag vill tro att metoderna kan berika varandra, så länge de används i olika grad och i olika avseenden. 

Historieundervisning ur internationellt perspektiv. Bokstavligen.

Fantastiskt! Twitter är fantastistk! Efter att en intressant länk dök upp i mitt Twitterflöde väcktes idén till ännu ett blogginlägg. Som vanligt ger rubriken en mer eller mindre tydlig fingervisning om vad respektive inlägg ska handla om - som också är fallet denna gång. Att revolutionerande teknik såsom IT vidar våra möjligheter till kommunikation i de flesta avseenden är allmänt känt. Men stundtals tror jag att många av oss, däribland jag själv, missar precis hur oändliga möjligheterna är.


Eftersom det här är en blogg som till stor del handlar om lärande, kunskap och utveckling så kommer i vanlig ordning ett skolaktuellt problem att fokuseras. Närmare bestämt ska ett av mina ämnen tas i anspråk denna gång, och detta i form av vår historia. Jag har länge hävdat att det förflutna och det moderna i många fall berikar varandra, och att de på intet sätt borde skiljas åt. För att förstå nuet är det helt centralt att förstå det förflutna. Och för att förstå det förflutna måste vi... ja, vad måste vi egentligen? Jag tror såhär: det förflutna måste upplevas så långt och nära det är möjligt, gärna i relation till vår nutid. Jag tror dessutom att vår historia måste problematiseras och diskuteras med kritiska ögon. för att på så vis förstå vårt förflutna rätt. Både avseende upplevelsen av det förflutna och förståelsen av det förflutna kan vi ta vår fenomenala teknik och våra kommunikationsmöjlighter till hjälp.


Genom Internet är det idag fullt möjligt att kommunicera med människor över hela jorden, nästan utan tekniska bekymmer eller slöa uppkopplingar. Tänk om vi kunde integrera detta i undervisningen - snacka om internationalisering av svensk utbildning! Tänk om vi i historieundervisningen kunde läsa om exempelvis den amerikanska revolutionen, och som en del i processen föra ett webbaserat samtal med en - låt säga - amerikansk klass som läser om samma ämnet, och på samma nivå! Det är ju inte ens svårt, den enda egentligen omständliga faktorn är att den svenska och den amerikanska tidszonen kolliderar något, men detta hinder bör inte vara särskilt svårt att tämja. För egen del vill jag mena att ett samtal med exempelvis en amerikansk klass om den amerikanska revolutionen, en fransk klass om den franska revolutionen och en rysk klass om den ryska revolutionen, utan tvekan kan ge både perspektiv och kritisk input för eleverna. Att uppleva vårt förflutna tillsammans och att ställa relevanta frågor till den tid som har flytt, det är att lära sig historia.


Och hur många bra samtal skulle inte gräns- och kontinentöverskridande samtal kunna innebära? Hur mycket intressantare och meningsfullare skulle inte elevernas undervisning kunna bli om de åtminstone någon gång fick "samköra" vissa delar av sin historieutbildning med elever på samma nivå, från helt andra länder och kontinenter. Hur vettigt är det inte för elever att själva uppleva, kommunicera och förstå med människor i främmande länder under sin utbildning, i ljuset av det mångkulturella och öppna Sverige? Allt detta är möjligt genom Internet och IT - det behöver vare sig kosta särskilt mycket tid eller pengar. Med lite skarpsynt planering och god timing är skeppet i hamn. Och tänk vilka skatter som kan uppenbara sig ur skeppets last, när eleverna väl får undersöka vad andra länder, kontinenter och kulturer har att säga om vårt förflutna. Vårt gemensamma förflutna.

Elevinflytande och demokratiska klassrum

Lite konstigt ämnesval denna gång kanske, men må så vara har jag ändå ett behov av att ventilera något om det som rubriken antyder. Det där med demokrati, dels som klassrumsfenomen och dels som samhälleligt fenomen, har debatterats och diskuterats till förbannelse, vid ungefär hur många institutioner som helst. Och likt förbannat ska jag själv säga något om det. Varför jag överhuvudtaget kom på tanken att skriva ett inlägg om detta var mot bakgrund av en mycket intressant diskussion på Twitter, med en annan pedagog. Samtalet handlade om precis hur centralt elevinflytande är för en god läromiljö, och om hur elevinflytande också är ett hjälpmedel för demokratiska spelregler. 

En personlig reflektion och slutsats blev för mig det påstående som följer. Som lärare måste jag ägna precis lika mycket energi åt demokratiska strukturer och elevinflytande, som jag ägnar åt konkret lektionsplanering och utvecklingsplaner. Jag tror att det är lätt att >>implicita<< aspekter av en god läromiljö (såsom demokratiska spelregler och inflytande) faller till föga för kunskapsprogression och individuell uppföljning. Vad jag försöker säga är naturligtvis inte att individuell uppföljning och kunskapsfokus är bisatser i skolans meningssyntax (om inte annat framkommer min syn på individ- och kunskapsfokus av mina tidigare inlägg) . Vad jag däremot vill påstå är att demokrati och inflytande är precis lika väsentliga för skolans verksamhet som individ- och kunskapsutveckling. Vad jag vidare till påstå är att demokratins och inflytandets roll lätt kan överspelas till förmån för mer handfasta aspekter av skolans verksamhet, såsom att så snabbt som möjligt beta av kursmålen i en klass. Men om demokratins roll och elevinflytandets roll tummas på, vilket synsätt har vi lärare då förmedlat till våra elever? Vilka frön har vi sått på framtidens åkrar för våra elever? Och hur ska vi med gott samvete kunna säga oss uppfylla läroplanens ord utan att ha ett systematiskt och inspirerat arbete för att implementera elevinflytande och demokrati i undervisningen?

Som vanligt är jag mycket, mycket dålig på att komma med konkreta svar på mina frågor, varför de nog lätt kan uppfattas som retoriska. Men mina frågor är inte retoriska, de är viktiga (vilket retoriska frågor ofta inte är). Varför jag yttrar massor av obesvarade frågor är helt enkelt för att reflektion är ett av mina bästa hjälpmedel för mitt eget lärande och min egen utveckling. Alltså påstår jag att jag själv lär mig genom att rakt upp och ner reflektera över olika skeenden eller frågor. Och till syvende och sidst brukar jag faktiskt hitta svar på de funderingar och problem jag har. I anslutning till detta resonemang om problemlösning och reflektion är det min ambition att göra något som är personligt banbrytande. Jag ska faktiskt besvara mina egna frågeställningar!

Jag anser att:
- Vi inte kan vara samvetsgilla mot läroplanens ord om vi inte har ett systematisk arbete för att implementera demokrati och elevinflytande och demokrati i vår undervisning. 

- Ett synbart systematiskt arbete för demokrati och elevinflytande på många sätt är poänglöst om eleverna själva inte bryr sig om det. Därför är det lärarens uppdrag försöka intressera och inspirera eleverna för dessa frågor och varför de är väsentliga.

- Vi indirekt har sått odemokratiska frön på elevernas framtids åkrar om vi inte kontinuerligt betonar demokrati och inflytande genom elevernas utbildning. Såväl undervisningens spelregler som aspekter av det stoff som lektionerna innehåller ska stimulera demokratiska tankemönster och individuellt inflytande.

- Det knappast borde vara ett problem för oss lärare att ta hänsyn till dessa aspekter av läromiljön och integrera dem i vår undervisning. Vi är (nästan alla) demokratisk tänkande människor, som själva har fått en demokratisk fostran under vår egen skolgång.

- Vare sig elevinflytande eller demokratins spelregler får falla till föga för någon annan aspekt av skolans verksamhet. Det är varje lärares skyldighet att ha ett systematiskt arbetssätt som tar hänsyn till dessa aspekter av skolans verksamhetsuppdrag.

Med denna traditionella och skittråkiga punktlista uppspaltad, känner jag nu att solen kan hjälpa mig att utveckla mina tankar kring lärande, kunskap och utveckling (... och lite till) ytterligare, och därmed lägga grund för nya blogginlägg inom en snar framtid. Därför ska jag nu bege mig mot solen. Just because I can!