Lärares objektivitet

Ja, hur ska man som lärare vara objektiv egentligen, varde i bedömning eller i det egna förhållningssättet till det egna undervisningsstoffet? Ligger själva hotet mot objektiviteten i att vi alla är just människor, och att människan per se är subjektiv? Det här inlägget kommer främst att beröra hur man som lärare kan tänkas vara objektiv gentemot sitt eget undervisningsstoff. För mig som blivande historielärare är frågan kanske särskilt viktig (därmed inte sagt att den är oviktig för någon ämneslärare!), eftersom historia till stor del är ett rutnät av politiska förvecklingar. Hur vi väljer att betrakta det förflutna handlar också ofta om hur vi betraktar vår egen samtid och oss själva. Om jag - i 2000-talet - är en utpräglat konservativ politiker så kommer sannolikt min bild av människans förflutna att formas utifrån mina konservativa premisser, åtminstone till viss del. Nu kanske någon uppfattar min utläggning som ett förringande av vetenskaplighet, men så är det inte! Det enda jag vill påstå, som nog de flesta akademiker och vetenskapsmän håller med mig om, är att människan aldrig kan vara helt objektiv, oavsett den är vetenskapligt drillad eller inte. Men vi kan försöka vara objektiva så långt det går, om det så behövs!

Som jag nyss menade är historia en vetenskap som ofta har blivit föremål för olika tiders uppfattningar, tycken och smaker. Delvis har alltid det förflutna format hur vi betraktar vår historia, som ju i klassisk Weibullsk källkritik är ett hot mot sanningssökandet. Men varför är detta viktigt för en lärarstuderandes inlägg om lärares objektivitet? Jo, det är naturligtvis relevant i den meningen att inte ens vi >>kloka<< 2000-talsmänniskor har förmågan att vara fullständigt objektiva. Jag tror personligen att min historiesyn (en akademisk svångrem som förr eller senare infinner sig hos de flesta historiestudenter) till viss del kommer att påverka min presentation och >>vinkling<< av mitt eget undervisningsstoff, men jag tänker inte stå likgiltig inför det! Personliga intresseområden, politiska åsikter, uppfattning om samtiden och fördomar är alla element som är hot mot min egen objektivitet som lärare, men genom att lära känna sina fiender kan man vinna mycket själv, som ju Sun Tzu menade. Alltså vill jag påstå att ett av mina vapen för att vinna ökad objektivitet, är att lära känna mina >>fiender<<, som i detta fall alltså representeras av mina egna fördomar och min egen politiska uppfattning.

Ett annat vapen för att vara så objektiv som möjligt vid min egen presentation av människans förflutna är för mig att ha didaktiskt fokus, inte predikande fokus. Genom att fokusera på historiedidaktik, snarare än att berätta en >>sann<< bild av vår historia, förflyttas mitt eget fokus från mina personliga åsikter till fokus på enskilda elevers lärande och uppfattningar om människans förflutna. Kort sagt bekommer mig mina personliga åsikter mindre om andra individers åsikter, tankar och uppfattningar placeras i förgrunden. Därmed säger jag inte att jag på något sätt kan bli helt objektiv som pedagog genom dessa två metoder, men jag menar dock att de kan hjälpa mig ifråga om att vara så objektiv som möjligt mot mitt eget undervisningsstoff, och mot den bild som jag förmedlar till eleverna. 


Ett tredje verktyg kan man hitta i de tre övergripande kriterierna för vetenskaplighet. Ett av dessa kriterier är nämligen - för den som inte visste detta sedan innan - att alla vetenskapliga alster ska vara möjliga att ifrågasätta. För att min egen undervisning ska vila på vetenskaplig grund skulle man alltså kunna hävda att även mina åsikter, presentationer och min undervisning måste vara möjlig att ifrågasätta, oavsett det är elever, föräldrar eller kollegor som gör det. En ytterligare - och därtill avslutande - aspekt av historielärares objektivitet är ju självfallet den källkritiska dimensionen av historieundervisningen. Redan från början är ett kritiskt förhållningssätt en bedömningsgrund för en historiestuderande på gymnasienivå, alltså borde det vara helt rimligt att eleverna själva hjälper till att upprätta objektivitet i undervisningen. Gemensamt för alla >>mina verktyg<< är att allt mynnar ut i ett samspel mellan lärare och elev. Som det alltid gör. Nog för att jag själv anser mig vara en relationspedagog till ganska stor del (jag tycker att relationen mellan lärare och elev är central för ett gott läroklimat och för goda möjligheter till utveckling), men jag tror inte att man behöver vara särskilt utpräglad för att hålla med om att en nyckel till god undervisning finns i denna relation.

Det här inlägget kan i bästa fall inspirera någon, eller få någon annan att reflektera och hitta nya angreppssätt till den egna undervisningen. Jag anser att det här inlägget i sig, och därmed den här bloggen i sig, är ett verktyg för min egen utveckling. Det är därför jag skriver, det är därför jag gör. Genom reflektion tror jag att vi kan åstadkomma mycket, oavsett vi är lärare eller elev, historielärare eller fritidspedagog.