Jag tycker att det är rätt spännande att låta möten inspirera mitt tänkande och mina egna reflektioner. Detta genomför man med en, mycket enkel metod: man lyssnar på vad andra människor säger. I helgen hade jag en rätt intressant diskussion om det där med att fatta något eller, kanske snarare, att inte fatta något. Närmare bestämt diskuterade vi läraryrket och bilden av läraryrket, som vi ganska snart resonerade oss fram till att det är ett yrke som kan sätta tålamodet på prov. Det menades också att lärarens största utmaning borde vara att fortsatt orka kämpa, fortsätta analysera och sträva efter målen i pedagogisk motvind. Hur ska man orka förklara, förklara, förklara, analysera och reflektera som lärare när en elev inte alls begriper det innehåll som krävs för att uppfylla kursmålen? Det var ungefär en sådan frågeställning som sällskapet funderade över under den gångna helgen, och till syvende och sidst kom 2/3 samtalsdeltagare fram till följande: jag ska inte bli lärare, inte för något i hela världen! Den enda i sällskapet som fortsatt var intresserad av lärande och ungdomar efter diskussionen var, kanske inte helt oväntat, jag själv.
I vårt samtal var tanken på att "få människor att fatta" inte särskilt attraktiv för alla andra utom mig själv, och särskilt besvärligt hade pedagoglivet och pedagogvärlden varit för mina vänner om en elev hade visat sig ha allvarliga inlärningssvårigheter. Jag själv försökte leda in samtalet på en pedagogisk-analytisk nivå genom att diskutera inlärningssvårigheter som fenomen och att inga hinder är så höga att de inte går att ta sig över. Man kan åstadkomma mirakel genom rätt hjälp och tidiga stödinsatser, det är min fullaste övertygelse. Faktum är att jag själv har levande exempel på detta i min bekantskapskrets, bland annat i en diagnostiserad dyslektiker som efter mycket slit skriver förnedrande mycket bättre än mig själv (här bör det kanske inflikas att jag själv pluggar till svensklärare). Men åter till diskussionen och var vårt helgsamtal om konsten att fatta egentligen tog vägen. Efter mitt pedagogisk-analytiska försök till diskussionsvändning återkom de andra samtalsdeltagarna till frågan om att läraryrket per definition är frånstötande om det finns elever som inte fattar, men att de båda upplevde det som helt okej såtillvida att inga elever har problem med inlärningen. En av diskussionsdeltagarna menade att människor har olika intellektuella algoritmer och att detta styr lärandet, och vidare också att det inte tjänar något till att försöka lära en person som inte har rätt algoritm i sin hjärnsubstans.
Det är just i detta skede som min egen inställning är i grunden olik mina vänners. Jag tror att människor kan uppleva svårigheter genom olika diagnoser och fysiska, såväl som psykiska, åkommor. Men jag tror inte att svårigheter står i paritet med det omöjliga, tvärtom tror jag att svårigheter är till för att övervinnas - övervinnas genom tålamod, övning, tid och rätt hjälp. Jag vill mena att det är pedagogens ansvar att se till alla elever, såväl de som har lätt för sig som de som inte har lika lätt för sig. Dessutom tror jag att det är lätt att förledas av universella och enkla förklaringar som intellektuella algoritmer, och att verkligheten för många elever med inlärningssvårigheter är både enklare och mer komplex. Vad jag tror är centralt i sammnahanget tänker jag berätta genom en frågeställning. Hur ska en elev kunna fatta något och utvecklas kunskapsmässigt i fall inte en enda människa tror att det tjänar något till, eller att de faktiskt kan både utvecklas och lära med rätt motivation?
Jag tror att det är betydligt vanligare att låga resultat är en konsekvens av bristande motivation och andra sociokulturella faktorer, än att de är en konsekvens av bristande intellektuell förmåga. Tvärtom tror jag att vuxenvärlden ofta har en mycket skev och mörk bild av ungdomar. Jag tror att många av oss vuxna ser ungdomen som en transportsträcka, som i den bästa av världar borde dirigeras genom hyperrymden för att på snabbast möjliga sätt bli överstökad. Och om vi själva har den inställningen, hur ska vi då kunna vara med och utveckla våra ungdomars lärande? Av mina egna erfarenheter vill jag mena att det finns många ungdomar som både begriper och inser så utomjordiskt mycket mer än vad somliga tror (och bör det också påpekas att min egen erfarenhet av praktisk undervisning inte är så stor... än!). Och tänk hur förvånade många skulle kunna bli om de faktiskt vågade tro på ungdomar och unga vuxna, trots att de är just unga. Kanske är det där skon klämmer också, att upplevelsen skulle bli för omtumlande.
Kontentan av helgens samtal med två vänner var alltså ungefär det följande: mina vänner tycker inte om elever som har svårt med inlärningen, och skulle inte för något i hela sitt liv kunna tänka sig att engagera sig i dem. På många sätt menar de att lärandet är styrt av en intellektuell algoritm och att ungdomar är satans verktyg. Mitt svar var och är ungefär det följande. Jag tror på ungdomars förmåga, deras möjligheter till att lära och deras individuella begåvningar, och jag kommer aldrig att rädas att berätta det för dem! Och för varje gång som någon säger till mig att det är lönlöst att engagera mig i ungdomars lärande och skolning, blir jag ännu mer motiverad att bli pedagog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar