Livet och lärandet

Äntligen fick jag skäl till att skriva om detta! För ett gäng år sedan, faktiskt ganska många år sedan vid det här laget, fick jag >>nöjet<< att uppleva Roger Säljös bok Lärande i praktiken. Ett sociokulturellt perspektiv (2000). Sammantaget är det en skitbra bok, men framför allt slog mig en särskild tanke efter att ha läst den: det kan f*n inte vara möjligt att krångla till en text mer än vad den gode R. Säljö har gjort. Särskilt drar jag mig till minnes ordet(?) exosomatiskt som Säljö kväkte ur sig, förmodligen bara för att få sina läsare att helt eller delvis tappa hoppet om det akademiska livet. Den intressanta frågan i sammanhanget är ju den följande: hur tänkte sig Rogga (Herr Säljö dvs.) att sina läsare skulle kunna avkoda ett ord som, åtminstone vid tiden, inte ens fanns med i SAOL (Svenska Akademins ordlista)?


Men Rogga har en poäng med det omtalade verket, och en oerhört viktig sådan! Nyckeln till bokens sensmoral ligger egentligen i titeln, och inte i att lärandet är exosomatiskt. Nyckeln ligger i uttrycket ett sociokulturellt perspektiv, som i likhet med Säljös fiktiva och självuppkallade begrepp exosomatiskt kan vara rätt svårbegripligt. Vad Rogga (Säljö, alltså) menar med ett sociokulturellt perspektiv är att lärandet och en persons liv eller tillvaro inte kan separeras eller skiljas åt. I själva verket är de båda fragment i en och samma process. En persons liv, och de händelser som personen upplever i sitt liv, kommer ovillkorligen påverka dennes lärande, oavsett det är till det bättre eller till det sämre. Det som Rogga, efter fruktansvärt många omläsningar, avkodningar, frustrationsgråtningar och mentala panikattacker, tycks säga är ju superrelevant för alla oss pedagoger! Det är inget nytt, inte på något vis. Faktum är att Roggas ord tycks ha implementerats oerhört hårt i skolans pedagogiska grund, och den pedagogiska syn som många av oss lärare och blivande lärare har idag. Man kan omöjligt separera en elevs lärande och utveckling från dennes liv i övrigt, de två polerna samspelar ungefär som plus och minus på ett bilbatteri!


Likaledes vill jag tro att samma premisser gäller för oss lärare, oavsett ålder, att vår egen utveckling måste ses i perspektiv till livet i övrigt. Roggas poäng blir faktiskt allt tydligare ju mer man tänker på den, även om själva principen om ett sociokulturellt lärande är hämtad från betydligt äldre pedagoger än Säljö själv. I Säljös sociokulturella farvatten uppenbarar sig de individuella utvecklingsplanerna i dagens skola som en bred katamaran, alltjämt stadig fastän havet stormar. Var inte det där den konstigaste, mest invecklade metaforen Ni har läst, så säg? Men misströsta inte, jag ska faktiskt visa att det finns en poäng med min sjukt kryptiska och disparata metafor. Vad jag menar är att skolans individuella utvecklingsplaner blir själva kvintessensen (smaka på det begreppet Rogga!), det absolut mest centrala, i det sociokulturella lärandets praxis. Att betrakta lärandet som individuella, dynamiska processer hos en enskild person, så vill jag mena att vi pedagoger har alla möjligheter att utveckla elevers lärande. Till viss del kan vi också hjälpas mycket på traven av lite klassisk utvecklingspsykologi, men i huvudsak borde vi nog alla ta del av Roggas (Säljös, alltså) ord om ett sociokulturellt perspektiv på lärande. Att en elevs liv, och de händelser, emotioner och processer som försiggår däri, omöjligt kan separeras från dennes utveckling och lärande, åtminstone inte om vi som pedagoger vill resonera om hur lärandet fungerar i praktiken.