Perspektiv på intelligens och begåvning

Det slog mig för någon dag sedan att vi allt mer högaktar små barn, deras tänkande, deras intelligens och - kanske framför allt - deras superba inlärningsförmåga. Det känns som att den breda massan har börjat ge barn den respekt de förtjänar, och det är något som gläder mig väldigt mycket. Men tänk om samma villkor kunde gälla för ungdomar, och tänk om tonåringar fick bara hälften av den respekten som de fick som barn. Jag vill mena att många av oss har lätt att berömma barn, men inte ungdomar. Allt för ofta utmålas tonåren som en transportsträcka, en slags järnvägsknut som sammankopplar färden från barndom till vuxenhet. Ungdomen tycks högaktas så länge det är den egna ungdomen som diskuteras, men däremot högaktas den inte alls på samma sätt när andra ungdomar och tonåringar omtalas. Det råder en slags paradoxal syn på ungdomar idag kan jag tycka: å ena sidan ska ungdomar lära sig veta hut, men å andra sidan är de på tok för omogna för att lära något alls!


Förmodligen är den en jäkla tur att jag själv har stor respekt för ungdomar, med tanke på mitt yrkesval. Men jag slutar ändå aldrig fundera på följande frågeställning: om vi inte har något förtroende för ungdomars potential och kapacitet, vilka möjligheter har de egentligen då att förberedas för framtiden? Frågan är naturligtvis generaliserad. Förmodligen skulle en avsevärd del skolungdomar gå en ljus framtid till mötes även om de inte fick det stöd de förtjänade. Men det legitimerar väl inte att det på något sätt är acceptabelt att hysa fördomsfulla och cyniska tankar gentemot ungdomar? Jag återkommer ständigt till den inledande frågeställningen: hur hade det egentligen varit om vi gav ungdomar samma respekt och samma förtroende som vi ger barn? Det är min fulla övertygelse att genier som Jean Piaget hade vridit sig i sin grav om de hade vetat att de ungdomar som befinner sig i den formal-operationella utvecklingsfasen, av vår samtid ofta anses vara pubertala och omogna fjortisar. Det väsentligaste frågeställningen i sammanhanget är den följande: hur många ungdomars begåvningar och fantastiska möjligheter har förstörts av vår fördomar om hur ungdomar är?


Det finns väldigt få som vill på något sätt förstöra ungdomars möjligheter till att lyckas. Men det finns också allt för få som vill ge dem en chans, ge dem inspiration och skäl till att känna stolthet över sina egna förmågor. Den bästa vägen till att lyfta fram talang och begåvningar hos skolungdomar är att få dem att lita på sin egen tankeverksamhet, på sina egna styrkor och på att de faktiskt kan utvecklas längre än de själva tror i många fall. Med andra ord tror jag att den framtid som många av oss vill att svenska ungdomar ska bygga, där spjutspetskompetens, klarsynthet och framtidstro är mer lag än undantag, börjar med att vi måste betänka följande frågeställning: hur hade det egentligen varit om vi gav ungdomar samma respekt och samma förtroende som vi ger barn? Jag tror att tänkare som Jean Piaget och Lev Vygotskij hade hållit med mig om att ungdomar kan vara den mest missförstådda och underskattade åldersgruppen vi har i vårt samhälle. Och ironiskt nog är det dessa som av många förväntas bygga framtidens Sverige, stundtals helt utan att krediteras för det eller få något stöd på vägen. Om vi tänker så, att ungdomar och tonåringar bara är hormonella och pubertala, då har vi allvarliga problem. Om vi tänker så vill åtminstone jag säga följande: tänk om, tänk rätt!

Hur tänkte man här?

Jag läste nyss en kanonfint blogginlägg om IT-användning i skolan. Inlägget kom sig av att en norsk politiker hade uttalat ett mycket konservativt ställningstagande mot den alltmer frekventa IT- och datoranvändningen i modern undervisning. Ett av de främsta argumenten i uttalandet var enligt blogginlägget att elevernas koncentrations störs, om de istället lockas att genom datorn använda sociala medier. Alltså är bör IT-influenser i undervisningen kritiseras för att ungdomar "jamsar runt" på sociala medier, istället för att koncentrera sig på lektionsinnehållet och på att förvärva de kunskap som de förväntas göra för minst godkänt betyg. Är det någon mer än jag som också tänker följande: hur tänkte man här?


Det kan omöjligt vara vare sig IT-influensernas eller datorns fel att ungdomar använder sociala medier mycket frekvent, ibland så frekvent att de helt eller delvis tappar lektionsfokuset. Faktum är att det förefaller okunnigt att beskylla vare sig eleverna, datorerna eller något annat för att sociala medier kan störa koncentrationen i skolan. Problemet ligger inte däri. Om datorer och IT utgör ett strukturellt problem för undervisningen, hur är det då med telefoner? Om datorer, IT och telefoner utgör ett strukturellt problem för undervisningen, hur är det då med koncentrationssvårigheter och diagnoser? Problemet med att vissa elever har svårare att koncentrera sig än andra är inte Facebooks eller Twitters fel. Det är ingens fel, och det finns således ingen att beskylla. Vad som är fel är att generalisera och beskylla en förmodat homogen elevgrupp för att "slappa" bort lektionstid på sociala medier, jag har själv sett flertalet elever som har uppvisat helt utmärkta resultat, trots att de mycket väl har bränt både 1,2 och kanske 10 minuter på Facebook under en lektion.


Jag säger däremot inte att det vare sig är bra eller önskvärt att inte förvalta den lektionstid som ges till ett ämne, inte genom att surfa bort den, Facebooka bort den, eller på annat sätt disponera lektionstiden med sådant som inte är relevant för skolarbetet. Men vad jag däremot säger är att det hjälper föga med  grovkalibrigt gnäll som att beklaga sig över datorer för att styrka en åsikt om att elever borde ägna sig mindre åt sociala medier i skolan. Bara för att skolan och konservativa hjärnor fjärmar sig från sociala medier och IT-utvecklingen, kommer vare sig Facebook eller HiQ att gå under. Det enklaste valet är att helt enkelt att hitta nya sätt att använda bland annat IT och nätet i pedagogiska sammanhang - IT är ju en stor del av elevernas verklighet, och kommer så förbli! Ett retoriskt grepp som användes i uttalandet mot den digitala världens roll i modern skola var att skolan inte ska vara ett internetcafé, och i sak så stämmer uttalandet mycket väl! Men återigen frågar jag mig: hur tänkte man här? Om man gör en lättare premissanalys av argumentationen ovan borde den se ut ungefär såhär.

Premiss 1: Elever använder sociala medier under lektionstid. 
Premiss 2: Datorer och IT har blivit ett allt vanligare inslag i modern undervisning.
Premiss 3: Det är inte rimligt att skolan ska vara detsamma som ett internetcafé!
Slutsats: Datorer och IT måste krossas, brännas och förpassas till fängelsehålan i Kalmars slott, åtminstone i undervisningssammanhang!


Är det någon mer än jag som känner sig... lite hur-tänkte-man-här-förvirrad... av den ovanstående argumentationen?


IT eller datorer kommer inte användas mindre i framtiden, och kommer knappast bli en mindre viktig kompetens för elever i skolan. Därför borde det vara rimligt att betrakta dem båda som naturliga inslag i elevernas skolvardag, dels för att eleverna använder datorer och IT oerhört mycket i sina privatliv, och dels för att den IT-kompetens som framtidens medborgare förväntas ha sannolikt kommer vara enorm. Det borde vara självklart.

Att tänka fritt och att tänka rätt

Förmodligen finns det en och annan ute i cyberflödet som känner igen detta inläggs rubrik. För den som inte känner igen sig är rubriken hämtad från ett citat av Thomas Thorlid, som också står ingraverat ovanför den maffiga aulans portar på Uppsala universitet. Personligen tycker jag att citatet är förbaskat äkligt intressant ur lärarperspektiv: vad innebär det egentligen att tänka rätt, och vad innebär det egentligen att tänka fritt? Förmodligen vred Thorlid en hel del på dessa frågeställningar själv och därom finns säkerligen hur mycket som helst att diskutera. Vad jag tror om att tänka fritt respektive rätt, med utgångspunkt i undervisningen inom gymnasieskolan, är precis vad det här inlägget ska handla om.

Att tänka rätt innebär rimligtvis att en viss tanke motsvarar vissa vedertagna förhållningsregler för tänkandets natur, oavsett det är etiska förhållningsregler, moraliska förhållningsregler eller kulturella förhållningsregler som utgör den största bedömningsgrunden för vad ett rätt tänkande innebär. Att tänka fritt är däremot i vissa avseenden annorlunda. Kanske kan man med rättvisa säga att det fria tänkandet är själva grunden för den demokratiska utopin och för vår djupt glorifierade bild av att demokratin ofta innebär att alla individer har rätt att tänka och tycka som dem vill. Men även om dessa tankemönster i sak skiljer sig åt så vill jag ändå mena att det rätta tänkandets gränser ofta kolliderar med det fria tänkandets gränser, liksom gränserna stundtals inte bara kolliderar utan också intar varandras territorium. I gymnasieskolans värld finns i viss mening ett exempel på vad jag vill påstå med det föregående uttalandet. Gymnasieelever får ständigt lära sig att det fria tänkandet är centralt för vår demokrati, liksom för den egna utvecklingen, både för den kunskapsmässiga utvecklingen och för andra former av utveckling.

På sätt och vis formas elever i svenska skolor efter Thorlids ord, där en viss del av elevernas tänkande utformas efter ett generellt, rättmätigt tänkande och en annan del utformas efter elevernas egen förmåga att själva ta ställning och fritt resonera kring olika frågeställningar. Förmodligen är det också så att ett fritt tänkande i viss mening är beroende av bilden av ett rätt tänkande. Ett politiskt exempel på vad jag vill illustrera kan möjligtvis vara skillnaden mellan en anarkistisk samhällsform utan lagar, och en samhällsform där statsmakten har monopol på både våld och lagar. I det senare exemplet tillgodoser statsmakten de fria medborgarna med vissa spelregler för hur ett samhällsliv bör vara, som sedan hjälper de fria medborgarna att konstruera ett eget, fritt tänkande kring hur samhällslivets ekvation bör lösas.

Även om det ovanstående exemplet är onyanserat vill jag ändå mena att det är i grund och botten är svensk utbildnings själva affärsidé. Svensk (gymnasie)skola uppmuntrar ideligen sina elever till att tänka fritt och att argumentera för egna beslut, samtidigt som den också dikterar vissa givna spelregler och rätta kunskaper. Alltså kan man nog tala om att gymnasieskolan har ett kunskapsförmedlande uppdrag likväl som ett individualiseringsuppdrag, vilket ju också framkommer av (den nya) gymnasieskolans styrdokument. Jag vill påstå att Thorlids paralleller mellan "det fria" och "det rätta" tänkandet inte alls utesluter varandra, även om hans välkända citat möjligen kan uppfattas som lite elitistiskt och konservativt. Mötet mellan det fria och det rätta är en vardagsbagatell för oss, både inom politik och inom utbildning. Uppfostran handlar i mångt och mycket om exakt samma tankemodell, där vissa regler och värderingar anses vara rätta nog att indoktrinera ungar i, medan andra regler och värderingar är upp till ungarna själva att konstruera. 

Jag vill på inget sätt mena att Thomas Thorlid hade fel, tvärtom! Jag vill istället mena att hans ord är väsentliga och mycket centrala för bland annat min yrkesframtid som pedagog, där man ständigt konstruerar systematisk utbildning utifrån en tankemodell där det fria och det rätta tänkandet möter varandra. Jag antar att det enda som återstår att säga i detta inlägg är följande. Tack Thorlid, det där gjorde du jäkligt bra!

Prezi - ett verktyg för både elever och lärare?

För en kort tid sedan träffade jag på Web 2.0-verktyget Prezi, en internetbaserad funktion som i hög grad påminner om en upphottad Power Point-variant. Det fina med den tidigare funktionen är att man - till skillnad från Power Point - faktiskt kan använda den man samvetet i behåll. Åtminstone för egen del har jag länge upplevt Microsofts slentrianprogram Power Point som ett ointressant, bekvämligt och ibland oundvikligt program för presentationer och annat. En annan fördel är att Prezi är helt internetbaserad, och att användaren ändå har möjligheten att sparar ner, skicka eller Twittra om sina alster. För det tredje är funktionen även helt gratis, som ju alltid räknas för något!

I ett pedagogiskt sammanhang kan jag tycka att Web 2.0-verktyg fyller en viktig plats i den pedagogiska behovstrappan. Tanken på att med mycket enkla medel kunna göra enkla, överskådliga presentationer som ständigt är uppdaterade i sitt innehåll och sitt angreppssätt, borde intressera de flesta pedagoger som har korrigerat kursinnehåll själva för att läroböckernas synsätt är föråldrat, eller att de mest relevanta utvecklingarna inte finns där. Baksidan av det hela är naturligtvis att det - oavsett hur man vrider och vänder på tårtan - tar tid att göra egna och spännande presentationer och funktioner, även om Prezi är ett mycket enkelt verktyg,. Men jag vill inte mena att tiden är spilld i onödan: när en design eller presentation väl är gjord finns den alltid tillgänglig för både användning och modifiering. Jag tilltalas personligen också av den estetiska utformningen av Prezi som automatiskt gör snabba och följsamma övergångar mellan olika sekvenser, som på ett mycket enkelt sätt hanterar både texter, bilder och andra stilmedel i sina kompositioner och som dessutom tillgängliggör allt material genom en Webbadress.

Jag tror mycket på att det måste vara lätt att inhämta kunskap. Jag tror på att det måste vara tilltalande att inhämta kunskap. Jag tror på att det både är lätt och tilltalande att inhämta kunskap om man använder Webben på kreativa sätt i undervisningen. En bandad föreläsning på Youtube, en presentation på Prezi eller ett Forum där de elever som vill kan ställa frågor också efter lektionerna, det menar jag är exempel på kreativt användande av Webben. Och jag vill också mena att det inte behöver vara särskilt ansträngande att tillgängliggöra lektionsmaterial för eleverna. Det finns många kvaliteter med lättillgänglig publicering av lektionsmaterial och kursinnehåll anser jag själv. De elever som själva tar ansvar och som vill tillgodogöra sig ett visst lektionsinnehåll på nytt kan göra detta, medan andra elever får sätta sin disciplin på prov genom att det knappast kan bli en hållbar utväg att säga "Pappret försvann!" eller "Jag glömde boken i skåpet!". Jag menar naturligtvis inte att lättillgänglig publicering ska bli ett slags pedagogiskt kyskhetsbälte för omotiverade elevers bortförklaringar, det vore en oerhört dum metod. Däremot vill jag mena att man genom att göra kunskapen tillgänglig och inbjudande kan hjälpa både elever som har lätt för sig och elever som har inte lika lätt för sig. 


Lärande är som vanligt - åtminstone i min värld - i hög grad en fråga om elevers motivation, pedagogers kompetens och kunskapens roll i elevernas liv. Det finns vissa essensiella aspekter av lärandeprocessen som vi pedagoger och blivande pedagoger aldrig kommer ifrån! Men vägarna till kunskap kan man i hög grad laborera med, och det är nog ingen överdrift att påstå att möjligheterna är i det närmaste oändliga. Det är alltså i ett slags konkret pedagogisk led, underordnat de essensiella aspekterna av lärandets ekvation, som Web 2.0, Prezi och annat blir som mest relevant. Jag tror att sådana verktyg kan göra en betydlig skillnad för somliga elevers utveckling, och att det egentligen inte finns många nackdelar med att göra kunskapen lättillgänglig, annat än att det möjligen tar lite tid att knåpa ihop presentationer oavsett vilket program man använder. Alltså upplever jag att fördelarna med lättillgänglig och intressant kunskap genom t.ex. Prezi eller Youtube med enkelhet överträffar nackdelarna med detsamma. Personligen har jag blanda annat gjort en presentation av Amerikanska Revolutionen med hjälp av Prezi, som åtminstone hittills har blivit väl mottagen.

Jag menar också att Webbaserade verktyg kan vara genialiskt att ta med som ett verktyg för eleverna själva. En av de absolut största kompetenserna som en dominerande majoritet av eleverna i svensk gymnasieskola har är just Webbkompetens. De känner världen, funktionerna och koderna utan och innan i många fall, och i andra fall ligger deras förtrogenhet med Webben inte långt efter de nyss nämnda färdigheterna. Exempelvis kan man tänka sig att eleverna själva kan använda t.ex. Prezi i samband med redovisningar, eller Twitter som en del av svenskundervisningen. Själv har jag också sett att andra funktioner såsom Facebook går att använda på de mest kreativa sätt i undervisningen. Poängen med att se Web 2.0-verktyg såsom Prezi som en möjlighet för eleverna, och ett användbart verktyg för dem, är att undervisningen i viss mening "läggs vid deras egna fötter". Om eleverna får använda Webben, datorer och andra naturliga element av deras vardag i undervisningen, vill jag också tro att den pedagogiska förtjänsten kan stimuleras rätt avsevärt. Därmed inte sagt att man prompt måste använda en dator hela tiden, jag säger bara att den digitala 2.0-världen är mycket värdefull för oss pedagoger. Den är nog dessutom viktig för att hänga med i den pedagogiska framtiden, där nya läroformer, kunskapskällor och användningsområden ofta produceras för och inspireras av tillgänglig webbanvändning.