Det slog mig för någon dag sedan att vi allt mer högaktar små barn, deras tänkande, deras intelligens och - kanske framför allt - deras superba inlärningsförmåga. Det känns som att den breda massan har börjat ge barn den respekt de förtjänar, och det är något som gläder mig väldigt mycket. Men tänk om samma villkor kunde gälla för ungdomar, och tänk om tonåringar fick bara hälften av den respekten som de fick som barn. Jag vill mena att många av oss har lätt att berömma barn, men inte ungdomar. Allt för ofta utmålas tonåren som en transportsträcka, en slags järnvägsknut som sammankopplar färden från barndom till vuxenhet. Ungdomen tycks högaktas så länge det är den egna ungdomen som diskuteras, men däremot högaktas den inte alls på samma sätt när andra ungdomar och tonåringar omtalas. Det råder en slags paradoxal syn på ungdomar idag kan jag tycka: å ena sidan ska ungdomar lära sig veta hut, men å andra sidan är de på tok för omogna för att lära något alls!
Förmodligen är den en jäkla tur att jag själv har stor respekt för ungdomar, med tanke på mitt yrkesval. Men jag slutar ändå aldrig fundera på följande frågeställning: om vi inte har något förtroende för ungdomars potential och kapacitet, vilka möjligheter har de egentligen då att förberedas för framtiden? Frågan är naturligtvis generaliserad. Förmodligen skulle en avsevärd del skolungdomar gå en ljus framtid till mötes även om de inte fick det stöd de förtjänade. Men det legitimerar väl inte att det på något sätt är acceptabelt att hysa fördomsfulla och cyniska tankar gentemot ungdomar? Jag återkommer ständigt till den inledande frågeställningen: hur hade det egentligen varit om vi gav ungdomar samma respekt och samma förtroende som vi ger barn? Det är min fulla övertygelse att genier som Jean Piaget hade vridit sig i sin grav om de hade vetat att de ungdomar som befinner sig i den formal-operationella utvecklingsfasen, av vår samtid ofta anses vara pubertala och omogna fjortisar. Det väsentligaste frågeställningen i sammanhanget är den följande: hur många ungdomars begåvningar och fantastiska möjligheter har förstörts av vår fördomar om hur ungdomar är?
Det finns väldigt få som vill på något sätt förstöra ungdomars möjligheter till att lyckas. Men det finns också allt för få som vill ge dem en chans, ge dem inspiration och skäl till att känna stolthet över sina egna förmågor. Den bästa vägen till att lyfta fram talang och begåvningar hos skolungdomar är att få dem att lita på sin egen tankeverksamhet, på sina egna styrkor och på att de faktiskt kan utvecklas längre än de själva tror i många fall. Med andra ord tror jag att den framtid som många av oss vill att svenska ungdomar ska bygga, där spjutspetskompetens, klarsynthet och framtidstro är mer lag än undantag, börjar med att vi måste betänka följande frågeställning: hur hade det egentligen varit om vi gav ungdomar samma respekt och samma förtroende som vi ger barn? Jag tror att tänkare som Jean Piaget och Lev Vygotskij hade hållit med mig om att ungdomar kan vara den mest missförstådda och underskattade åldersgruppen vi har i vårt samhälle. Och ironiskt nog är det dessa som av många förväntas bygga framtidens Sverige, stundtals helt utan att krediteras för det eller få något stöd på vägen. Om vi tänker så, att ungdomar och tonåringar bara är hormonella och pubertala, då har vi allvarliga problem. Om vi tänker så vill åtminstone jag säga följande: tänk om, tänk rätt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar