Att tänka fritt och att tänka rätt

Förmodligen finns det en och annan ute i cyberflödet som känner igen detta inläggs rubrik. För den som inte känner igen sig är rubriken hämtad från ett citat av Thomas Thorlid, som också står ingraverat ovanför den maffiga aulans portar på Uppsala universitet. Personligen tycker jag att citatet är förbaskat äkligt intressant ur lärarperspektiv: vad innebär det egentligen att tänka rätt, och vad innebär det egentligen att tänka fritt? Förmodligen vred Thorlid en hel del på dessa frågeställningar själv och därom finns säkerligen hur mycket som helst att diskutera. Vad jag tror om att tänka fritt respektive rätt, med utgångspunkt i undervisningen inom gymnasieskolan, är precis vad det här inlägget ska handla om.

Att tänka rätt innebär rimligtvis att en viss tanke motsvarar vissa vedertagna förhållningsregler för tänkandets natur, oavsett det är etiska förhållningsregler, moraliska förhållningsregler eller kulturella förhållningsregler som utgör den största bedömningsgrunden för vad ett rätt tänkande innebär. Att tänka fritt är däremot i vissa avseenden annorlunda. Kanske kan man med rättvisa säga att det fria tänkandet är själva grunden för den demokratiska utopin och för vår djupt glorifierade bild av att demokratin ofta innebär att alla individer har rätt att tänka och tycka som dem vill. Men även om dessa tankemönster i sak skiljer sig åt så vill jag ändå mena att det rätta tänkandets gränser ofta kolliderar med det fria tänkandets gränser, liksom gränserna stundtals inte bara kolliderar utan också intar varandras territorium. I gymnasieskolans värld finns i viss mening ett exempel på vad jag vill påstå med det föregående uttalandet. Gymnasieelever får ständigt lära sig att det fria tänkandet är centralt för vår demokrati, liksom för den egna utvecklingen, både för den kunskapsmässiga utvecklingen och för andra former av utveckling.

På sätt och vis formas elever i svenska skolor efter Thorlids ord, där en viss del av elevernas tänkande utformas efter ett generellt, rättmätigt tänkande och en annan del utformas efter elevernas egen förmåga att själva ta ställning och fritt resonera kring olika frågeställningar. Förmodligen är det också så att ett fritt tänkande i viss mening är beroende av bilden av ett rätt tänkande. Ett politiskt exempel på vad jag vill illustrera kan möjligtvis vara skillnaden mellan en anarkistisk samhällsform utan lagar, och en samhällsform där statsmakten har monopol på både våld och lagar. I det senare exemplet tillgodoser statsmakten de fria medborgarna med vissa spelregler för hur ett samhällsliv bör vara, som sedan hjälper de fria medborgarna att konstruera ett eget, fritt tänkande kring hur samhällslivets ekvation bör lösas.

Även om det ovanstående exemplet är onyanserat vill jag ändå mena att det är i grund och botten är svensk utbildnings själva affärsidé. Svensk (gymnasie)skola uppmuntrar ideligen sina elever till att tänka fritt och att argumentera för egna beslut, samtidigt som den också dikterar vissa givna spelregler och rätta kunskaper. Alltså kan man nog tala om att gymnasieskolan har ett kunskapsförmedlande uppdrag likväl som ett individualiseringsuppdrag, vilket ju också framkommer av (den nya) gymnasieskolans styrdokument. Jag vill påstå att Thorlids paralleller mellan "det fria" och "det rätta" tänkandet inte alls utesluter varandra, även om hans välkända citat möjligen kan uppfattas som lite elitistiskt och konservativt. Mötet mellan det fria och det rätta är en vardagsbagatell för oss, både inom politik och inom utbildning. Uppfostran handlar i mångt och mycket om exakt samma tankemodell, där vissa regler och värderingar anses vara rätta nog att indoktrinera ungar i, medan andra regler och värderingar är upp till ungarna själva att konstruera. 

Jag vill på inget sätt mena att Thomas Thorlid hade fel, tvärtom! Jag vill istället mena att hans ord är väsentliga och mycket centrala för bland annat min yrkesframtid som pedagog, där man ständigt konstruerar systematisk utbildning utifrån en tankemodell där det fria och det rätta tänkandet möter varandra. Jag antar att det enda som återstår att säga i detta inlägg är följande. Tack Thorlid, det där gjorde du jäkligt bra!