Jag tror att det finns två centrala moment i en persons lärande (bland många andra), varav båda har diskuterats fram och tillbaka inom bland annat pedagogisk forskning. För det första tror jag, delvis utifrån forskning på området, men också utifrån mina egna erfarenheter, att en persons motivation för att lära är centralt för det goda lärandet. Att lära utan att veta varför och/eller att lära utan att vilja är inget bra koncept. Tillsammans bildar de pedagogens nemesis, som reser sig ur meningslöshetens hav och krossar lärandets och motivationens mekanik. Så vad vill jag egentligen säga med den antikmytologiska liknelsen ovan? Jo, jag vill helt enkelt mena att det goda lärandet till stor del handlar om motivation och meningsfyllnad. Jag vill helt enkelt mena att alla elever förtjänar att ha motiverande och engagerande pedagoger under sin skolgång. Jag vill mena att motivation och meningsfyllnad är två helt centrala aspekter av mitt eget läroperspektiv.
Utifrån mina egna erfarenheter har det ovanstående visat sig spela en avgörande roll för hur olika elevers resultat och kunskapsnivå har utvecklats. Märk väl att jag inte försöker påskina att jag har flerårig erfarenhet av systematisk undervisning i helklass, för det har jag inte... än! Jag reflekterar bara utifrån den erfarenhet av undervisning som jag alltjämt har, och utifrån mina upplevelser vill jag mena att motivation och meningsfyllnad var centrala moment i mina elevers utveckling. Jag tror att mina erfarenheter av undervisning behöver förklaras något. Därför ska jag tillåta mig själv att yppa en kort anekdot beträffande min tid som lärare för två klasser, som sammanföll med kursen Pedagogiskt arbete II vid Högskolan Dalarna.
Det var under höstterminen 2008 som jag undervisade vid en gymnasieskola i Falun. Det hela kom sig av att vi enligt kursplanen för Pedagogiskt arbete II skulle delta vid den pedagogiska verksamheten i en (gymnasie)skola under drygt 11 veckors tid. Utifrån denna ungefärliga beskrivning var det egentligen upp till oss själva exakt hur vi skulle delta i verksamheten. Vissa lärarstudenter valde att ha en mer passiv roll i undervisningen, medan andra (däribland jag) valde att till så stor del som möjligt ha hand om ett antal klasser själv. Som stöd och bollplank hade vi alla en handledare, en erfaren pedagog som bland annat såg till oss lärarstudenters utveckling och såklart till den pedagogiska planeringen vi gjorde. I mitt fall kan jag inte tacka min handledare nog. Hon var förmodligen den första pedagogiska förebilden jag har haft och än idag kan jag komma att tänka på hur tacksam jag är henne.
Som en utgångspunkt för min undervisning och därmed för mina elevers lärosituation med mig, låg naturligtvis kursmålen och ett didaktiskt perspektiv på ämnets roll i samhällslivet (ämnet jag undervisade i var för övrigt svenska). Men en utgångspunkt var för mig också att alla elever förtjänar att känna mening - en tanke som i grunden hade hämtats från Olof Francks bok Domens eller hjärtats etik?. Att eleverna kände mening i att delta vid min undervisning framkom bland annat av "veckolappen", ett pedagogiskt verktyg där alla elever fick i uppgift att skriva en kort lapp till mig om hur de upplevde den gångna veckans undervisning. Bakgrunden till hur motivation kom in som systematiskt, pedagogiskt verktyg i min undervisning är något mer banal. Detta var egentligen en konsekvens av att jag vid upprepade tillfällen hade fått höra att jag är en motiverande person, och att jag har lätt för att få människor att känna sig motiverande. På sätt och vis blev motivationen grisen i säcken i detta sammanhang, sett till att mina elever nog fick det lite på köpet i och med att jag blev deras "lärarvikarie" under dessa fantastiska veckor. Men däremot systematiserade jag själva motivationsbiten i den pedagogiska planeringen, och kom fram till att jag med fördel skulle lägga tid på att försöka stimulera elevernas motivation genom bland annat utvecklingssamtal och seriös uppföljning av deras progression. Sammantaget vill jag nog påstå att min tid som lärare vid en gymnasieskola gick nästan otroligt bra. Å ena sidan gick det bra för att mina elever var mycket nöjda, och å andra sidan gick det bra för att jag, med min handledares hjälp, utvecklades avsevärt i min roll som pedagog. Denna fantastiska period är precis lika fantastisk idag som den var för stunden. I en liten stad som Falun görs även gamla bedrifter ständigt gällande, och när man till och med på sidovägar hör hur gamla elever fortfarande pratar om en' och de lektioner som vi upplevde tillsammans är det svårt att inte bli rörd.
Uppenbarligen gick min "praktikperiod" under 2008 mycket bra, detta till mycket stor del för att mina elever var oerhört nöjda med mig som pedagog. Det värmde mitt hjärta och stärkte mitt självförtroende och min framtidstro! Men utan att bli allt för sentimental och poetisk (igen!) ska jag försöka sammanfatta varför jag tror att min egen undervisning gick bra under Pedagogiskt arbete II. Jag tror att en stor del handlade om att eleverna kände sig sedda och att de i huvudsak var motiverade och villiga att lära på mina lektioner. Det fina med denna period var att jag hade ganska mycket tid för varje klass och varje elev, varför den pedagogiska planeringen var både detaljerad och genomtänkt. Att eleverna kände sig sedda var nog en konsekvens av att jag hade exceptionellt mycket tid för varje elev, i förhållande till vad en "vanlig" pedagog har i sitt dagliga arbete. Men inte desto mindre vill jag mena att mina elevers hade god motivation och meningsfulla bevekelsegrunder för att lära. Naturligtvis var vissa elever mer motiverade än andra, och likaledes tyckte vissa elever att min undervisning var mer meningsfull än andra. Men sammantaget presterade mina elever bra under den korta tid jag hade dem, som alltjämt innefattade ett antal examinerande moment. Den stora fröjden i detta var att jag och min handledare inte behövde sätta ett enda underkänt betyg under denna period! Det är erfarenheter som denna som jag alltid ska bära med mig i mitt framtida yrke, bådede bitar som gick bra och de som gick mindre bra. Framför allt kommer jag alltid bära med den roll som meningsfyllnad och motivation kan spela i lärandets ekvation, och även hur detta inverkar i mitt eget lärande och i min egen utveckling som pedagog.
onsdag 15 juni 2011
tisdag 14 juni 2011
Kunskapsfokus och fallande kunskapsnivåer
Jag funderar mycket över skoldebatten i vår tid. Faktum är att jag funderar rätt mycket över både kors och tvärs vad det gäller skolans värd, vår tids syn på kunskap och vad utveckling egentligen är. Särskilt intressant är den "nya" satsningen på ökat kunskapsfokus i skoldebatten, där det bland annat menas att svenska medborgare har blivit allt mer okunniga sedan ett antal decennier tillbaka. Kanske ligger det något i själva anklagelsen? Om inte annat har nog idén vunnit fotfäste i såväl hem som stugor i vårt avlånga land, kanske med viss med hjälp av SVTs storsatsning Klass 9A. Serien fångade på ett fängslande sätt hur ungdomars kunskapsnivåer fortsätter sjunka och hur skolans pedagogiska verksamhet är ganska dys-funktionell på många håll i vårt land. Men lyckligtvis går allt att rädda genom "überpedagoger", engagerade lärarlag och vattentäta, sömnlösa organisationer som osvikligt stöttar pedagogerna i det dagliga arbetet.
Det kanske är en skev bild av Klass 9A som formulerades ovan, men det är åtminstone så som jag uppfattade den. Förmodligen borde jag också understryka att det inte på något vis är en cynisk kritik mot serien, faktum är att jag tycker den var utmärkt! Den största förtjänsten med serien är möjligen att den uppmanar till reflektion på bred front, även om det nog är orättvist att generalisera de två fall-studierna som har gjorts i de två säsongerna av Klass 9A. Om den omtalade serien kan väcka frågor som "Det kanske är dags att satsa på utbildningssektorn i Sverige?" och "Visst är det väl så att alla elever förtjänar att ha engagerade och skickliga pedagoger?", så välkomnar åtminstone jag en säsong 3 av Klass 9A!
Vad som däremot inte diskuteras något ingående i vare sig vår samtids skolpolitiska debatt eller i SVTs serie om Klass 9A är hur vår kunskapsbild har utvecklats under de senaste decennierna. Frågan är faktiskt oerhört intressant och förtjänt av reflektion, i förhållande till antagandet om att svenskarnas kunskapsnivåer inte är vad de en gång var. "Varför då?", kanske någon frågar sig. Jag skulle vilja påstå att man omöjligt kan definiera en persons kunskapsnivå om man inte också ifrågasätter vad kunskap är. Till pedagogens hjälp finns här ett antal olika styrdokument och kursplaner som hjälp för att peka ut vad en elev ska lära sig i skolan. Men i regel är dessa kunskaper och mål ganska öppna för tolkning, i den meningen att det i många fall är upp till läraren att systematisera den pedagogiska planeringen av hur olika elever ska tillgodogöra sig dessa kunskaper. Ett exempel: En elev i "första ring" känner inte till att Gustav II Adolf blev skjuten i Lützen, år 1632. Däremot känner hen mycket väl till hur den stormakt som stod bakom kungen fungerade vid tiden för hans död.
I det ovan nämnda exemplet är alltså eleven inte förtrogen i "årtalshistoria", men kan istället uppvisa en ganska imponerande uppfattning om statsbildningar och de utmärkande dragen i stormaktssverige, omkring tiden för 30-åriga kriget. Är det då så beklagligt att eleven i fråga inte kände till det exakta året som Gustav II Adolf dog? Kunskapsbegreppet är under ständig förändring och är dessutom utsatt för olika tiders smak och värderingar. På så vis kan det verka överilat att påstå att det bara är skolan som står att skylla för att våra kunskapsnivåer har fallit under de senaste decennierna. Kanske är det själva kunskapsbilden som vi borde reflektera över, att de fallande kunskapsnivåer som somliga tycker sig se egentligen är en konsekvens av att kunskapsbegreppet har förändrats? Kanske är det så att allt färre kan berätta vilka underavdelningar ordklassen pronomen har, vad en nominalfras är eller vilken av böjningsformerna positiv, komparativ och superlativ som är starkast i intensitet hos ett adverb eller adjektiv. Men kan folk i allmänhet skriva, läsa eller tala sämre för den sakens skull?
Den läsare som hade förväntat sig att inlägget skulle besvara de frågor som har ställts i denna text kommer tyvärr att göras besviken. Personligen har jag inget bra svar på huruvida kunskapsnivåerna egentligen har fallit i den meningen som det påstås, eller om orsaken till den kunskapsmässiga dekadansen egentligen är en förändrad kunskapsbild. Det är heller inte min ambition att ge konkreta svar, men däremot är det min avsikt att digitalisera mina tankar därom! Vad jag däremot vill påstå är följande: skolan ska alltid prioritera skickliga och engagerade pedagoger, kunskap och personlig utveckling för alla elever! Med detta sagt är det dags att avsluta min reflektionsverkstad för denna gång, och istället brygga mig en stor kopp kaffe. Till er som eventuellt läser detta vill jag säga följande:
Fridens, och på återseende!
Det kanske är en skev bild av Klass 9A som formulerades ovan, men det är åtminstone så som jag uppfattade den. Förmodligen borde jag också understryka att det inte på något vis är en cynisk kritik mot serien, faktum är att jag tycker den var utmärkt! Den största förtjänsten med serien är möjligen att den uppmanar till reflektion på bred front, även om det nog är orättvist att generalisera de två fall-studierna som har gjorts i de två säsongerna av Klass 9A. Om den omtalade serien kan väcka frågor som "Det kanske är dags att satsa på utbildningssektorn i Sverige?" och "Visst är det väl så att alla elever förtjänar att ha engagerade och skickliga pedagoger?", så välkomnar åtminstone jag en säsong 3 av Klass 9A!
Vad som däremot inte diskuteras något ingående i vare sig vår samtids skolpolitiska debatt eller i SVTs serie om Klass 9A är hur vår kunskapsbild har utvecklats under de senaste decennierna. Frågan är faktiskt oerhört intressant och förtjänt av reflektion, i förhållande till antagandet om att svenskarnas kunskapsnivåer inte är vad de en gång var. "Varför då?", kanske någon frågar sig. Jag skulle vilja påstå att man omöjligt kan definiera en persons kunskapsnivå om man inte också ifrågasätter vad kunskap är. Till pedagogens hjälp finns här ett antal olika styrdokument och kursplaner som hjälp för att peka ut vad en elev ska lära sig i skolan. Men i regel är dessa kunskaper och mål ganska öppna för tolkning, i den meningen att det i många fall är upp till läraren att systematisera den pedagogiska planeringen av hur olika elever ska tillgodogöra sig dessa kunskaper. Ett exempel: En elev i "första ring" känner inte till att Gustav II Adolf blev skjuten i Lützen, år 1632. Däremot känner hen mycket väl till hur den stormakt som stod bakom kungen fungerade vid tiden för hans död.
I det ovan nämnda exemplet är alltså eleven inte förtrogen i "årtalshistoria", men kan istället uppvisa en ganska imponerande uppfattning om statsbildningar och de utmärkande dragen i stormaktssverige, omkring tiden för 30-åriga kriget. Är det då så beklagligt att eleven i fråga inte kände till det exakta året som Gustav II Adolf dog? Kunskapsbegreppet är under ständig förändring och är dessutom utsatt för olika tiders smak och värderingar. På så vis kan det verka överilat att påstå att det bara är skolan som står att skylla för att våra kunskapsnivåer har fallit under de senaste decennierna. Kanske är det själva kunskapsbilden som vi borde reflektera över, att de fallande kunskapsnivåer som somliga tycker sig se egentligen är en konsekvens av att kunskapsbegreppet har förändrats? Kanske är det så att allt färre kan berätta vilka underavdelningar ordklassen pronomen har, vad en nominalfras är eller vilken av böjningsformerna positiv, komparativ och superlativ som är starkast i intensitet hos ett adverb eller adjektiv. Men kan folk i allmänhet skriva, läsa eller tala sämre för den sakens skull?
Den läsare som hade förväntat sig att inlägget skulle besvara de frågor som har ställts i denna text kommer tyvärr att göras besviken. Personligen har jag inget bra svar på huruvida kunskapsnivåerna egentligen har fallit i den meningen som det påstås, eller om orsaken till den kunskapsmässiga dekadansen egentligen är en förändrad kunskapsbild. Det är heller inte min ambition att ge konkreta svar, men däremot är det min avsikt att digitalisera mina tankar därom! Vad jag däremot vill påstå är följande: skolan ska alltid prioritera skickliga och engagerade pedagoger, kunskap och personlig utveckling för alla elever! Med detta sagt är det dags att avsluta min reflektionsverkstad för denna gång, och istället brygga mig en stor kopp kaffe. Till er som eventuellt läser detta vill jag säga följande:
Fridens, och på återseende!
måndag 13 juni 2011
Efter många om, men och varför
ska det äntligen tillkännages att denna blogg är aktiv! En bakgrund till detta har varit att samla och dokumentera en del av mina vardagliga samtalsämnen på en öppen och lättillgänglig plats. Varför inte låta så många som möjligt ta del av mina tankar kring bland annat lärande? Det är ju samtalsämnen som detta min vardag kretsar kring, och som mina nära och kära får dras med. Kanske är det en naturlig följd av att jag, som den blivande pedagog jag är, oftare än vad som är hälsosamt reflekterar över lärandets möjligheter och hinder, och hur min yrkesmässiga framtid i sin tur hänger ihop med dessa möjligheter och hinder.
Men nu är det ju så att jag har lovat att denna blogg ska handla om lärande, kunskap och utveckling... och lite till. Därför är det förmodligen lämpligt att rumphugga min egen, lätt filosofiska utsvävning ovan, innan denna blogg blir ett poetiskt crescendo istället för en fokuserad och reflexiv kanal för mina pedagogiska och didaktiska tankar. Faktum är att jag vid närmare eftertanke borde avsluta hela inlägget med ett par sammanfattande ord som, å ena sidan, får avsluta detta inlägg men också, å andra sidan, får inleda denna blogg. Dessa sammanfattande ord är som följer: Käre läsare, välkommen till min blogg och mina tankar om lärande, kunskap och utveckling... och lite till.
Men nu är det ju så att jag har lovat att denna blogg ska handla om lärande, kunskap och utveckling... och lite till. Därför är det förmodligen lämpligt att rumphugga min egen, lätt filosofiska utsvävning ovan, innan denna blogg blir ett poetiskt crescendo istället för en fokuserad och reflexiv kanal för mina pedagogiska och didaktiska tankar. Faktum är att jag vid närmare eftertanke borde avsluta hela inlägget med ett par sammanfattande ord som, å ena sidan, får avsluta detta inlägg men också, å andra sidan, får inleda denna blogg. Dessa sammanfattande ord är som följer: Käre läsare, välkommen till min blogg och mina tankar om lärande, kunskap och utveckling... och lite till.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)