För mycket tankar, för lite tid

Jag brukar ju alltid på ett eller annat sätt fånga mina inläggs centrala tankar i mina rubriker (ja, det är säkert svensklärarsjuka). Problemet är att jag allt som oftast misslyckas det det. Men inte den här gången! Jag har helt enkelt väldigt många tankar och väldigt lite tid, som så många andra. De helt enorma intrycken jag har fått från min praktikperiod (VFU) under sista kursen på lärarutbildningen är nästan absurda. Så mycket att tolka. Så mycket att reflektera. Men det här inlägget ska inte alls bli någon slags gnällstund med Gudrun Schyman i expertpanelen. Det här inlägget ska handla om lite allt möjligt. Det kanske inte ens blir sammanhängande. Vi får se. Jag kommer helt enkelt droppa massor av random reflektioner (sug på den svengelskan!).

Jag körde lite elevrespons med mina klasser under den här veckan. Generellt sett så blev jag för det första berörd av hur bra det verkar funka mellan mig och eleverna; de tycker att jag är en väldigt bra lärare, och jag väljer istället att svara det är de som är väldigt bra elever. För det är sant. Det som kanske är ännu finare är de handfasta och ofta mycket goda tips som eleverna ger mig. Du pratar för fort! Du rör dig för mycket! Du borde chilla lite mer! Hur guld är det inte att få sådana tips från eleverna själva (det är ju eleverna som är skälet till att lärare överhuvudtaget har ett jobb att gå till)? På min fadderskola har det hört många (ofta väldigt kritiska, nedlåtande och cyniska) röster om hur olika "skrivbordspedagoger" ska komma till skolan och bedöma hur väl lärarna på min fadderskola gör sitt jobb utifrån olika aspekter.


Begreppet "skrivbordspedagog" är jäkligt bra tycker jag. Det säger något om den nedlåtande syn som finns på teoretiska pedagoger från institutionen för pedagogisk praxis (dvs skolan). Som en lärare valde att uttrycka saken: "Nu ska det komma någon skrivbordspedagog och säga till mig hur jag ska göra mitt jobb." Kan tycka att det ligger något i den kritiken som uttrycks. Om man kan stöta på exempelvis teoretiska svenskdidaktiker som är alldeles utomordentligt obegåvade på att lära ut svenska i praktiken, då föreligger uppenbarligen någon form av morfologiskt problem. Man kan helt enkelt inte omsätta sin stora kunskap om exempelvis svenskdidaktik i praktiken. Och vem är man då att säga till lärare som är ute i "verkligheten" hur de utför sitt jobb och hur väl de exempelvis jobbar med genusaspekter i klassrummet?

Det verkar finnas ett förakt, åtminstone från vissa lärare på min fadderskola. För att kunna räkna till C måste vi först känna till bokstäverna A och B. För att kunna göra det ena måste vi också känna till det andra. Och det är det här som jag tror att många kritiska lärare inte anser att "skrivbordspedagogerna" gör alla gånger. Bara för att du har skrivit en jäkligt bra, fet bok med jobbiga ord och helt självklara, banala men snyggt illustrerade modeller är du inte en duktig pedagog! Den nyss nämnda meningen tror jag uttrycker något om själva kärnproblematiken mellan vissa lärare på min fadderskola och de "skrivbordspedagoger" som snart ska komma på besök och berätta för dem hur de ska göra sitt jobb. Men är det verkligen så att skrivbordspedagogerna är någon form av pedagogiska kvacksalvare som ska sticka stora genussprutor "verklighetens" pedagoger och sedan inseminera deras didaktiska livmoder med förmaningstal om hur man ska jobba med klassrumsdemokrati. Nej, så är det naturligtvis inte. Men uppenbarligen finns det ett förakt hos vissa lärare - ett förakt som verkar handla om att man helt enkelt inte kan acceptera att det kommer (självutnämnda) experter och berättar hur redan verksamma lärare ska göra sitt jobb.

Personligen tror jag att tanken är god, men att många lärare redan besitter mycket stora kunskaper, ämnesdidaktiskt såväl som pedagogiskt, som inte belönas tillräckligt. Å andra sidan tror jag också att det är den inte så fruktbara svenska jantelagen som talar i resonemanget ovan. Du ska inte tro att du är något! Du ska inte tro att du är bättre än någon av oss, du är precis lika bra/dålig! På vissa sticker det helt enkelt i ögonen att bli förvissade om att det finns "skrivbordspedagoger" som skulle kunna lära "verklighetspedagoger" något om hur de ska göra sitt jobb, eller hur de ska kunna bli ännu bättre på det dem gör.