Det här inlägget blir sannolikt lite annorlunda från tidigare ämnen som har behandlats på denna blogg. I fokus står fortfarande lärande, kunskap och utveckling, men denna gång blir det - som det ju står på bloggens rubrik - också lite annat. Det här inlägget är lika mycket kognition för mig som det är en reflektion över min framtid som lärare, de mål jag vill nå idag och hur jag tänker ta mig dit. Beträffande målen och hur man tar sig dit kommer jag ofta fram till ett vägskäl, där det står skrivet att jag på sätt och vis är maktlös. Jag äger inte fullständig kontroll över min framtid, de centrala besluten ligger naturligtvis hos skolorna som arbetsgivare. Utan arbetsgivare kan jag inte fullfölja min lärardröm, den vision som ständigt är närvarande. Men samtidigt är det lätt att bli cynisk helt i onödan. Visst tusan kan man påverka sin framtid! Det håller nog de flesta arbetsgivare, arbetssökande och studerande med om. Men till vilken grad kan man påverka den, det är frågan. Och vad vore jag för lärare om jag inte ansåg att vi har inflytande och kontroll över våra egna liv?
För egen del har jag försökt få ut maximalt av min lärarutbildning, knutit kontakter och ständigt kämpat för att behålla min pedagogiska låga levande - detta även när motgångarna avlöser framgångarna. Men likväl känner jag att det finns så mycket som jag vill veta och så mycket som jag ännu inte har lärt mig om läraryrket och lärarskapet. Nog för att jag har ett halvårs studier inom Pedagogiskt arbete kvar, men 50% av det halvåret består av fördjupade studier inom ett löjligt smalt område (exjobbet). Alltså finns rätt lite tid för bredd kvar i min utbildning. Men jag vet ändå med mig någonstans att jag har tillräckligt höga ambitioner för att kunna täcka in de områden jag saknar från lärarutbildningen. Det är inget problem. Det är ungefär så som mina tankar har gått kring att inte känna sig till fullo förberedd för läraryrket. Dessutom brukar jag rädda mig genom att ta ansvar för min utbildning, att verkligen försöka få ut maximalt av de moment, processer och kurser jag alltjämt ska genomgå för att bli behörig lärare. Höga ambitioner kan vara a friend in need ibland.
Att knyta kontakter har inte varit något egentligt problem. Jag blev redan första terminen aktivt i Falu studentkår (sedermera Dalarnas studentkår) och sedan var saken biff. Så mycket enskilda viktiga, trevliga och personliga kontakter som jag har knutit inom den kretsen, har jag aldrig knutit förr. Därtill har jag också fått möjligheten att träffa många engagerade och erfarna pedagoger och rektorer på vägen, varför lärarnas verklighet inte känns helt främmande. Faktum är att den verklighet som många skyr - en lärares vardag - är den verklighet som jag tänker stånga mig blodig för att få uppleva! Men hur långt kan jag själv påverka att min dröm ska bli sann? Svaret på den här frågan är för den sanne optimisten givet. Självfallet kan jag påverka min framtid, och åstadkomma vad jag vill! Svaret på frågan är för den sanne realisten också givet. Självfallet kan jag påverka min framtid, men om marknaden inte efterfrågar några lärare inom Sv/Hi så kommer inte drömmen bli sann! Ofta befinner jag mig i en gråzon mellan polariseringen mellan realisten och optimisten: jag har stor hoppfullhet och inspiration för min framtid som pedagog, men också ganska stor oro över praktiska faktorer såsom arbetsmarknad och konkurrens. Jag kan bli en mycket, mycket duktig pedagog, det är min och många andras största övertygelse. Men samtidigt begränsas min framtid av hyperinflation av lärarstudenter inom vissa områden, däribland historia, och av arbetsmarknadens efterfrågan.
Mitt upp i allt det här är min pedagogiska låga så stark! Så stark! En framtid som pedagog inspirerar mig, motiverar mig och får mig att finna mening i det jag gör, ständigt. Och naturligtvis är jag inte ensam om att känna så, men jag vill faktiskt tro att jag, åtminstone i förhållande till somliga, är en exceptionellt ambitiös och passionerad lärarstudent. Men har jag valt fel ämnen? Naturligtvis har jag inte det, och det av en ganska uppenbar anledning. Hur tusan skulle jag kunna bli en löjligt duktig och passionerade pedagog i framtiden, om inte mina ämnen inspirerade mig? Visst tusan kan jag tänka mig en framtid som både engelsklärare och samhällslärare likväl, men att jag har valt svenska och historia är inget problem! Att kunna tänka sig en kompetensbreddning mot ytterligare två ämnen är knappast något dåligt. Tvärtom ser jag det som en enorm fördel för mig själv och för min framtid inom läraryrket. Och det är just utvecklingsmöjligheter och olika vägval som jag tror mig behöva i mitt yrkesliv. Det är lättare att vara både inspirerande och motiverande som lärare, om man ser med ljusa ögon på sin egen framtid inom yrket. Sammantaget ser jag mycket ljust på framtiden. Den enda frågan som gräver i den analytiska sfären av min hjärna är följande: kommer någon arbetsgivare ge mig förtroendet att pröva mina pedagogiska vingar? Jag både tror och hoppas att så blir fallet i framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar